Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 2

Jag har kommit hit, fastän jag var sä ker att det skulle misshaga... men jag är e svag stackare, fru Denkwart, och kan int motstå ögonblickets frestelse; med ett ord jag är ett rö, som drifves för vinden — de; blåste hitåt!... Skola vi dansa nu? Agatha ryggade litet tillbaka, hennes ögon. bryn drogo sig lätt tillsammans och den höjdes rodnaden försvann från hennes kinder; derpi lutade hon sig plötsligen emot den unge mannen och lät föra sig bort. Jag fattar så väl fru Denkwarts känslor de kunna inte vara annat än hårda och bittra emot mig,, talade åter baronen, då Agatha. flämtande och blek, sjönk ned på en stol men, fortfor han, när man fått fattigdom och skulder på sin lott... Och spelade rollen af en millionär... Hvad rådde jag för att man diktade rikedom på mig,, aforöt han med en axelryckning, och sedan, hvad skäl hade jag för att taga folk ur en angenäm villa? Att uppträda som tiggare, på heder, det är inte afundsvärdt! Ja, fattigdomen är bitter, Agatha! fortfor han med en viss pathos, att draga en älskad qvinna med sig i nöd och elände skulle ha förtjenat klander... jag flydde... Och baronen lät aldrig höra af sig och svarade aldrig på några bref, afbröt Agatha bittert. Det återstod för mig intet annat .. jag måste vara som död... jag måste underkasta mig att bli föraktad och glömd! Var lugn, baron, lat oss inte göra oss det besväret att spela komedi med hvarandra! Jag är inte den qvinna, som svärmar för en koja och ett bjerta. Den unge mannen såg in i hennes strålande ögon, hon talade gladt ochj skalkak