Aftonbladet – 5 juli 1870, sida 2

gent emot kejsarens, med den försäkran att ingen suverän kunde lojalare och uppriktigare tillämpa det parlamentariska systemet än Napoleon III. När Favre härefter anmärker att, om Frankrike genom endrägten mellan regent och folk verkligen är så starkt som premierministern låtit påskina, häri synes honom ligga en dubbel anledning att afväpna, afbrytes han af kammaren, som ej vill låta honom vidare komma till ordet, och debatten slutar under häftigt larm. Dagen derpå, då frågan återupptogs, blef krigsministerns förslag antaget med 203 röster mot 31, sedan ett af Glais-Bizoin väckt amendement om kontingentsiffrans nedsättande till 80,000 man blifvit med 191 röster mot 39 förkastadt. Regeringen har haft den förödmjukelsen att hennes förslag om nedsättande af senatorernas arvoden från 30,000 till 15,000 francs blifvit af lagstiftande kåren förkastadt, efter en debatt, hvari ingen aft kabinettets ledamöter uppträdde till den olyckliga lagens försvar. Sjelfva Olliviers varmaste beundrare finna denna hållningslöshet väl stark. Telegrafen underrättar oss, att den efter lord Clarendon lediga platsen såsom statssekreterare för utrikes ärenden nu blifvit besatt, i det att kolonialministern lord Granville erhållit densamma. Redan när Gladstone bildade sitt kabinett, vägde valet af statssekreterare mellan lord Clarendon och Granville, men den förres antecendentia — han hade redan tre gånger innehaft denna portfölj — fällde utslaget till hans förmån. Granville var således nästan sjelfskrifven och är en fullt värdig efterträdare åt honom. Lord Kimberley, som nu blifvit kolonialminister, började sin officiella bana såsom understatssekreterare för inrikes ärendena och har i denna egenskap haft en vigtig beskickning utomlands. Han var lord privy seal, hemlig sigillbevarare. En ny sådan har således måst utnämnas, d. v. s. en ny peer upptagas i kabinettet, och valet har fallit på lord Halifax, f. d. baronetten Charles Wood. Han har efter hand varit skattkammarekansler, förste amiralitetslord, statssekreterare för Indien och president i det iadiska departementet. År 1866 upphöjdes han till peersvärdigheten under namn af viscount ot Halifax. Han har varit unoderbusmedlem från år 1826 till sin upphöjelse, bland andra valkretsar äfven för Halifax. Vicepresidenten i undervisningsrådet Forster kommer att bibehålla detta embete, men intager hädanefter säte i kabinettet, hvilket han förut icke gjort. Lord Sandou har begärt underhusets tillstånd att inlemna en bill, som skulle afhjelpa ett stort missbruk i den anglikanska kyrkan. En i den engelska statskyrkan anställd församlinogsprest är ej blott på lifstid innehafvare af sitt prestgäll, utan styr och ställer också fullkomligt godtyckligt i de kyrkliga angelägenheterna, utan att församlingsboerna ha någon utväg att motarbeta honom. Lekmännens vanmakt har nyligen visat sig i de ritualistiska tvisterna. Mången prest har omskapat den yttre gudstjensten helt och hållet efter katolskt mönster, och huru stor förargelse han än derigenom åstadkommit, så att till och med fordom flitige kyrkogångare dragit sig ifrån kyrkan, så hade församlingen iogen rättighet att lägga hinder i vägen för dessa förändringar. Äfven biskopen har en ganska inskränkt makt öfver kyrkoherden och kan således föga göra åt saken. Lord Sandon vill nu afhjelpa detta missförhållande genom att vid kyrkoherdens sida ställa ett af lekmän bestående kyrkoråd, för att göra lekmannaelementets inflytande mer än hittills gällande i angelägenheter rörande gudstjensten. Premierministern och åtskilliga underhusmedlemmar förklarade sig vara gynnsamt stämda för förslaget, men förbehöllo sig likväl, att motionären icke påyrkade dess afgörande under denna session. Tillåtelse meddelades derefter att inlemna det. En af amiralitetslorderna, underhusmedlemmen G.O. Trevelyan, har inlemnat sin afskedsansökning, emedan hans samvete icke tillåter honom samtycka till den af regeringen i folkskolelagen föreslagna förhöjningen i understödet åt de konfessionella skolorna.