Aftonbladet – 5 juli 1870, sida 2

dock befunnits omöjligt att genom några slags smekningar förmå spanska folket att godkänna hans anspråk. Drottningen sjelf, ander hela sitt lif ett offer för en förment politisk nödvändighet, gjorde uppror mot det öde man beredt henne och förlorade den sista återstoden at aktning hos sin hufvudstads befolkning. Hon visade sig offentigt endast för att bli helsad med ropen: Basta! Basta! och då hon återvände från en kyrkotagning,, rusade en mördare emot henne för att i blod aftvå den fläck den spanska äran ansågs ha lidit. Sedan hennes landsflykt ha de äktenskapliga förhållandena, som i Madrid voro någorlunda drägliga, blifvit öppet brutna, och mannen saknades vid ceremonien i Paris, när hustrun afsade sig sina anspråk på tronen till förmån för sin son. Afsägelsen har för öfrigt i Spanien väckt mycket litet uppseende. Endast i de allt glesare kretsar der man ännu umgås med tankar på en restauration har man gjort någon affär deraf. En axelryckning på sin höjd är den enda demonstration proklamerandet af Alfonso XII framkallat, och en spansk tidning yttrar, att lord Clarendons död är för Spanien en händelse af långt större betydelse än uppställandet af denne nye. pretendent till dess krona. Folkens framåtskridande, så afslutar Times sin ofvan citerade artikel, är bestämdt ogynnsamt för landsflyktiga monarkers anspråk, och deras göranden och låtanden väcka dagligen allt mindre intresse, tills de slutligen förlora sig ifullkomlig obemärkthet. När Prim för någon tid sedan i cortes genomgick listan på de prinsar åt hvilka regeringen erbjudit tronkandidaturen, anspelade han som bekant på en tjerde, hvars namn han dock ej ville nämna. Man gissade då på en prins af Hohenzollern, en bror till fursten af Rumänien. Denna gissning har nu vunnit bekräftelse, så vida en af Agence Havas från Madrid meddelad underrättelse är grundad, att spanska regeringen beslutit erbjuda kronan åt prinsen af Hohenzollern och att en deputation för detta ändamål afoått till Tyskland. Den prins som här är I fråga är sannolikt den ofvannämnde brodren till furst Carl, Fredrik Eugene Johan, son till den i Diisseldorff boende prins Carl Anton af Hohenzollern Sigmaringen, född 1843 och för närvarande ryttmästare vid ett i Westfalen förlagdt preussiskt lancier-regemente. Innan franska kammaren i lördags debatterade de orleanska prinsarnas petition, hade de på torsdagen förehaft en annan vigtig fråga, den om bestämmande af armåkontingenten för 1870. Denna hade af krigsministern blifvit föreslagen till 90,000 man, eller 10,000 man mindre än de närmast föregående åren. Garnier Pagos, af venstern, bekämpade denna siffra, såsom ännu allt för hög och yrkade på förminskning af den aktiva armån, tjenstetidens förkortande och inledande steg till en afväpning. Frankrike, yttrade han, behöfde ej frukta någon makt, så länge ej dess politik hotade någon. Härpå svarade krigsministern general Leboeuf, att en sådan nedsättning vore oförenlig med nationalförsvarets fordringar. En aktiv styrka som vore tillräcklig för en neutral makt vore det ej för Frankrike, som hade en politisk mission att utföra i Europa. Hvad afväpningen beträffar, hade Frankrikes exempel att nedsätta sin årskontingent med 10,000 man ännu ej blifvit följdt af någon makt. Preussen skall i år, som förlidet år, uppställa en kontingent af 95,000 man. Om jag gått in på att vår kontingent får minskas med 10,000 man, tillade ministern, har jag gjort det, emedan jag dermed ville ge ett bevis på ministerens fredskärlek,. — Thiers uppträdde till regeringens understöd. Venstern, menade han; misstoge sig betydligt, om hon trodde att en armereduktion eller afväpniog skulle befästa freden. Den bästa garantien för freden låge tvärtom i Frankrikes styrka och den allmänna öfvertygelsen derom. Österrike hade blifvit besegradt, emedan oförsigtiga nedsättninpari krigsbudgeten gjort det vapenlöst. Då an för andra gången får ordet, visar han ifrån sig den beskyllning Jules savre emellertid gjort honom att vara ministeriel, och tillägger; Det ges två vilkor för freden. Det första är att Frankrike är fredligt sinnadt, det andra att det är starkt. Före 1866 hade Europa lefvat på fredsfot, men sedan denna tid befunne det sig på krigsfot. — Härpå talade Ollivier, som isynnerhet vände sig emot Favre, hvilken begärt upplysningar om regeringens utrikes politik, anfallit armålagen af 1868 samt begärt nationalgardets återställande. Regeringen, sade premierministern, vore på intet sätt oroad. Han kunde förklara, att fredens upprätthållande aldrig vait mera betryggadt än nu. Ingenstädes funses någon brännande fråga, och kabinetterna nse, att fördragen måste respekteras, och som sådana nämnde han särskilt Parisfreden vf 1856 och Pragfreden af 1866. Frågade nan hvad regeringen gjort, så svarade han: won har gjort mycket, hon har utvecklat frieten för att betrygga freden, och hon har agit ett ännu verksammare steg då hon gifit ett yttre uttryck åt den mellan nationen ;ch suveränen herrskande enigheten. Med ett rd, regeringen har vunnit det franska Salova, nemligen plebiscitet, I ordet Sadova ille han dock livarken inlägga begreppet af n seger eller ett nederlag: fan ville dermed lott uttrycka att plebiscitet gifvit den franka politiken samma styrka som Sadqva gifit Preussen. Några diplomatiska aktstyc: en hade regeringen ej att meddela kamma: en, emedan sedan den 2 Jan. ingen diplo-. natisk fråga förekommit, som ännu befunne!: ig i så långt framskridet skick, att de henne 1 örande handlingarna kunde offentliggöras. Jet kunde här endast bli fråga om kyrkao-jl rötet, men en publikation af notvexlingen ijt enna sak var änav för tidig. — Ollivier bo. tl ötte slutligen ett af Favre fäldt vittande, lt istören saknade en sielfständig vila sc