Aftonbladet – 4 juli 1870, sida 3

-Iskapen. Vi kunna här ej inlåta oss på nå-gon utförligare redogörelse för den teori, geInom hvilken Baur sökte historiskt förklara I kristendomens ursprung; grunddragen af hans 1 låsigt torde dessutom vara någorlunda kända elför svenska allmänheten. Det är bekant, att Baur utgick från antagandet att urkristendomen innefattade en flerhet af sinsemellan motsatta åskådningssätt: ett jude-kristet — strängt konservativt — ett paulinskt, representerande den framåtskridande riktningen, hvartill slutligen kommer, såsom en senare tids halfspekulativa betraktelser öfver kristenI domen, det johanneiska åskådningssättet. Under kristna kyrkans första århundrade fortgick oafbrutet en häftig strid mellan den judekristna riktningen, som ville fasthålla den Judiska lagens stadganden såsom förbindande läfven för de kristna, och den friare paulinska, enligt hvilken kristendomen var en i alla Jafseenden ny religion, hvars anhängare voro Joberoende af mosaismens föreskrifter. PauliTnismen gick slutligen segrande ur striden. I Evangelierna och nya testamentets öfriga skrifter äro, enligt Baur, ingenting avnat än de Jlitterära inlagor, medelst hvilka hvart och Jett af de stridande partierna sökte förfäkta Isin uppfattning af kristendomen såsom den Triktiga. I följd härat är hvarje evangelisk Tberättelse liksom hvarje sändebref i nya testamentet anlagd efter en viss noga beräknad plan och fullföljer ett visst syfte, t. ex. å Jena sidan, inskärpandet att Jesus egentligen blott var en reformator at den judiska religionen, eller, å andra sidan, att han varnågot vida högre än detta. De nytestamentliga skrifterna kunna alltså ur denna synunkt sägas vara tendens-skrifter. Baurs åsigt har man med anledning häraf plägat kalla tendens-hypotesen. Dess skilnad från den straassiska är påtaglig. Då Strauss, såsom ofvan nämndes, vid förklaringen af de kristna urkundernas uppkomst inrymmer de vidsträcktaste spelrum: åt den diktande, mytbildande fantasien, betraktar Baur dem deremot såsom alster af det omsorgsfullt beräknande förståndet, såsom försvarsskrifter för vissa omhuldade läromeningar, snarare än som halft omedvetna diktskapelser. Under det senast förflutna årtionåst har, efter Baurs bortgång, ännu en ny skola uppstått inom bibelkritikens område. Med fasthållande af de vetenskapliga resultaten af Tiibingerskolans undersökningar söka de nu lefvande forskarne göra strängt allvar af grundsatsen, att, oberoende at vare sig kyrkliga eller filosofiska förutsättningar, låta de bibliska urkunderna sjelfva afgöra hvad som är kristendomens :sanna väsende. Men just genom att sålunda i likhet med den lutherska reformationens förkämpar ställa sig på biblisk grund, hafva dessa ny-protestanter kommit till ett åskådningssätt, som i högst väsentliga punkter afviker från det kyrkligtortodoxa. Särdeles framträdande är denna skiljaktighet i åsigter i fråga om Kristi person. Den historiska skolans uppfattning af Kristus är känd genom de tvenne ryktbara på svenska öfversatt arbetena Jesu karaktersbild, af Schenkel samt Den historiska Kristus af Keim. Isynnerhet den sistnämnda af dessa märkliga skrifter bör läsas och begrundas af hvar och en som vill erhålla ett fullt och klart intryck af nya testamentets storartadt enkla uppfattning af Honom, hvars sånna väsende angilves genom hans egna ord: Se menniskan! Till samma riktning inom bibelforskningen som Schenkel och Keim hör den utmärkte skriftställaren A. Råville, hvars nyaste are bete Dogmen om Kristi guddom nu utkommit i en förtjenstfull svensk öfversättning. I denna skrift ger författaren ett klart och lärorikt svar på frågan: hvilka voro orsakerna till uppkomsten inom kyrkan af den föreställningen, att Jesus borde betraktas som Gud? Han börjar med att visa att någon Kristiguddomp-lära alldeles icke förekommer i Nya te. stamentet. Sjelf kallar sig Jesus från början till slat menniskans son. Icke ett enda ord af honom berättigar oss till det antagandet att han skulle velat gälla för något annat och högre än en: menniska. Han ödmjakar sig djupt inför Gud, frestas, beder, lider, gråter, vill ej höra sig kallas god, utan förklarar detta epitet endast tillkomma Fadren, säger sig ej känna saker, dem Gud allena känner, han underordnar sin vilja under Guds, aktadt ett motstånd som han har svårt att vervinna. Kallar han Gud sin himmelske Fader, törkunnar han på samma gång att han äfven är alles går fader. Han bar ul drig gjort det till en pligt för sina lörjunga: att tilbedja honom. Med ett ord ban en fallkomligt oskyldig till den-förevitelso man stundom gjort bonom, att han velat ge sig ut för en till jorden nedstigen Gud Icke heller Jesu första lärjungars uppfattning af sin mästeres personlighet lemnar nägot stöd åt guddorus-dogmen. De betraktade honom såsora judarnes Messias, pen profet, mäktig i ord och gerningar, hvartill sedermera kom den pauliuska åsigten om honom som den. himmelska menniskan och den jobanneiska, enligt hvilken Kristus var nordet.. Men öfverallt betonas på det skarpaste Jesu underordnade ställning i förb.. lande till Fadren. För de strängt MOD ejstiske nytestamentlige skriftställarne, hvilka i så mycket ännu stodo qvar på det judiska föreställningss ittets allmänns, grundval, skulle det varit nära nog en hädelse att tala om nägon annan såsom Gud, än Jehovah, den ende, sanne Guden. jd Först under andza och tredje århundradet börjar dogmez, om Kristi guddom småningom utbildas, JUfsakerna till dess uppkomst voro fleranända. Den i antal och makt oupphörligt tillväxande kyrkan sökte gifva eig en yttre form, som motsvarar det behof af enhet som arbetar inom henne, och att betrygga denna yttre enhet genom den öfverallt bekända lärans, Man började då ifrigt söka efter en pbekännelse,, som kunde tjena till allmängiltigt uttryck för trosinnehållet. Kristendomen, som enligt stiftarens mening var en samvetets och hjertats religion, blef nu en ortodoxi, d. v. 8 en religion, i hvilken Pet inses vigtigare att tro och bekänna yviga: ärosatser, än att föra ett rent och z k t lefverne. Från den ortodoxa ståndpanken är lasten snarare förlåtliv, än törnekanlet af en eller annan dogra, hvilket på ordoxt språkbruk kallas otrom; Urtodoxicns entliga grundlära blef iresnighetsläran, en igt hvilken Kristus var Gud. uden