Aftonbladet – 4 juli 1870, sida 3

c n stäm ting annat här i verlden har dock äfven detta vanliga nöogtiduigheter. Före afslutandet bedes genom lottdragning, i hvilka landsthivgsvalkretsar nya val skola anställas den 18 Oktober detta år enligt grundlagens föreskrift att thinget skall ombytas till hältten hvart 4:de år. Sista landsthingsvalen egde nemligen rum den 18 Okt. 1866. LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Råville, Dogmen om Kristi guddom. — Skarstedt, Luther och Napoleon — Wästfelt, Södertelje och dess omgilningar. — Litteraturnotiser. Dogmen om Kristi guddom till sin historiska utveckling. Af Albert Reville. — Öfversättning af O. W. Alund. Stockholm, A. Bonnier. Samtidens stora tvistefråga inom det religiösa området är, såsom vi alla känna, frågan om rätta uppfattningen af vår religionsstiftares personlighet. Det är i sanning ett anmärkningsvärdt förhållande, detta, att uti ett af jordlifvets mångfaldiga bestyr och den materiella utvecklingen så rastlöst. upptaget — ehuru derför ingalunda till sitt egentliga Iskaplynne materialistiskt — tidehvarf, plötsligt, ifrigare än någonsin frambryter det gamla spörjsmålet: hvad synes Eder om. Kristus? hvems son är han? Likasom allförhållande sin naturliga förklaringsgrund. Vårt århundrade har bevitnat uppkomsten af en dittills nästan alldeles. okänd vetenskap: den jemförande religionsvetenskaper. Orientens och den klassiska forntidens relifinan förut liggande i ett aflägset, dimomöljdt fjerran, hafva nu genom belysningen från vetenskapen blifvit ryckta oss ganska nära och bekantskapen med dem gjord möjlig för hvarje bildad menniska. Också känna vi för närvarande det gamla Indiens, Persiens, Greklands gudatro bättre än t. ex. åtskilliga religiösa sekter under medeltiden. Men huru mycken möda än af högtbegåfvade forskare nedlagts på undersökningen af de förkristna religionernas uppkomst och egendomligheter och huru storartade de resultat än må vara, som i detta hänseende vunnits, öfverglänsas de dock af hvad som blitvit uträttadt för kännedomen af vår egen religion, kristendomen, under de tidigaste stadierna af dess tillvaro. Här är det skarpsinnet, forskarefliten och snilleb med dess siareblick vunnit sina största triumfer. En förändring, så djup och allsidig att den med skäl blifvit benämnd en religiös revolution, har, under inflytandet af de ifrågavarande lärda : undersökningarne, försiggått i vårt tidehvarfs uppfattning at hvem Kristas var och hvad han ville. Katekesens och dogmatikernas Kristus har befunnits vara endast en på rent mekanisk väg förfärdigad automat, som blott otympligt förmått härma det verkliga lifvets rörelser. Historiens Jesus, den lefvande, i yttre och inre mening sig utvecklande menniskosonen, stöter undan prestlärans skenmenviska med de liflöst stirrande dragen och går att intaga den honom orättnätet frånröfvade platsen i minnets helgeom. Första uppslaget till nyaste tidens historiskt-kritiska forskningar angående kristendomens ursprung är oupplösligt förenadt med namnet på en af samtidens rikast utrustade andar, en logiker med en ligt spjutsudden inträngande tankeskärpa, en skriftställare med en stil så ren och klar som diamanten. I.en liten stad i södra delen af Baden 1ef-) ver — och skrifver — ännu i dag David Friedrich Strauss, den nu i trettiofem år öfver hela vår jord kände: författaren: Född ! 1808, var Strauss en ung man om 27 år, då han år 1835 utgaf sitt stora arbete Das Leben Jesu. . Genom dess offentliggörande! jorde han, såsom det snart visade sig, nämnda årtal till ett lika betydelsefullt: inom teolo-! gien, som året 1848 sedermera blef inom ij: politiken. Hans arbete är den mogna frukten af alla de föregående forskningarne, hvilkas resultat, ytterligare tillspetsade, han sammanfattar i en. enda grundtanke, — Denna grundtanke var följande: i de evangeliska berättelserna om Jesu lefnad befinna vi oss ingalunda, såsom man hittills temligen allmänt föreställt sig, på fast historisk mark; tvärtom är urkundernas historiska kärna ganska obetydlig, under det att deremot de sagoartade beståndsdelarne äro talrika. Tcke Jesu verkliga lefnadshistoria lära vi käuna genom de nytestamentliga skrifterna, men väl kristna församlingens föreställningar om sin stiftare. Dessa skrifter, långtifrån att vara få öfvernsturligt sätt ingifna af den heiga ande — hvarifrån i så fall de mångfaldiga motsägelser, som i dem förekomma? — äro helt enkelt de naturliga alstren af! den mytbildande fantasien, hvilken spelar en betydelsefull roll inom all historia och särskildt inom religionshistorien. Kappast har en stor man, som utöfvat något yäsentligt inflytande på sin nations öden, gått hädan ur lifvet, så finna vi omedelbart derefter folk. fantasien i färd med att utsira hans historia med aliabanda berättelser om af honom förrättade oerhörda, underbara handlingar. Det menskligt ädla blir, skådadt genom fantasiens förstöringsglas,ett rentaf guddomligt; det ovanliga, men dock psykologiskt begripliga, blir det oförklarliga, underverksmessiga. Sålunda smyga sig på alla punkter traditionens och sagans slingerväxter kring historiens träd, ofta nog i sådan myckenhet, att de nästan helt och hållet undandölja den fasta stammen. Huru har ej i alla tider och hos alla folk den beundrande hängifvenheten vetat med öfverjordisk höghet utsmycka religigns-! stiftaren, konungen, den firade nationaibjelI ten! — Tcke annorlunda gick det till vid de nytestamentliga skrifternas uppkomst. Fvangelierna äro ett slags hjeltedikt äfver Jesu lefnad. Gamla testamentets profetior om hvad den kommande Messias skulle uträtta? blefvo utgångspunkten för mytbildningen. Je-iE sus var Messias, antogo de till kristendornen öfvergångne judarne; följaktligen inväfde de i hans historia allt det underbara, som med Messias framträdande var förenadt. : Som man lätt finner, var afståndet ofant-!!i ligt mellan denna straussiska förklaring ar!? den evangeliska historiens uppkomst och det! kyrkligt-ortodoxa antagandet, att de fyra d evangelierna äro, likasom bibeln i dess helhet, ord för ord dikterade af den tredj personen i guddomsväsendet. Det var d Ds mm hb gr mt H sm AST Kd ok FET