Aftonbladet – 4 juli 1870, sida 2

Ja, Helene, snart är du i ditt eget hem, må du styra och ställa der som en liten god fe! Jag vill inte vara elak och önska något ondt, fastän jag är öfverflödig! Du snälla Martina!s — var allt hvad Helene fick fram. Och som jag så väl kan undvaras, kommer ingen att sakna mig, då jag snart reser till Stockholm, för att kanske också gifta bort mig... inte för att jag inbillar mig att du blir så öfvermenskligt lycklig . Skräm inte upp min lilla hustru, bad Edvard. Men exemplet smittar... och de dåliga ha isynnerhet makt öfver mig. — De båda flickorna sågo tårögda och skrattande på hvarandra. Sesä, låt mig nu i fred få hänga krepschalen öfver henne! bad Edvard. Helene kastade en blick ut genom fönstret på de mörka gatorna, gasskenet och stjernorna deröfver; hon vände sig slutligen om och gick blek och bäfvande bort till sin mor. Vi följa alla med dig hem, Helene!s sade hon. Herr2 Gud, så underligt det låter! Måtte du aldrig såkna hvad da nu lemnar efter dig här! Gud välsigne dig, barn! Och hon gret och omfamnade dottern. Käre Edvard, du tar det käraste jag eger... var god emot henne! Utanföre huset hade en mängd nyfikna småningom samlats kring de eleganta vagnarne, och man såg upp mot det stora hörnhuset, som var upplyst från bottenvåningen och till vinden. Det var väl hon fick honom, sade en mager qvinna; hon skall ha varit dödssjok af bara kärlek, det har fru Bernards Lira talat om. Nå, ban är ja doktor, och då kan hean väl bota henne, inföll en flickslinka med en