Aftonbladet – 2 juli 1870, sida 3

Det ser nästan ut som om du aldrig märkt det förr., sade hans svärmor; men jag som fått handskas dermed alltsedan He lene var barn och som aldrig rätt kande få bugt med det, tycker det borde falla hvar menniska i ögonen Liksom det förr föll i mina egsa, sade Helene leende. Ja, vet du, det skulle inte skada, om du ännu bar det en liten smula längre ner i förman Han jemkade och slätade det blonda året. Godt, i morgon skall du bli nöjd med min frisyr. elene hade småningom börjat tala obesväradt och fritt med honom, och han betraktade henne med mera dröjande blickar än vanligt. Den qvällen gick Helene småsjungande till sängs, läste med ett barns frid sin aftonbön och sände, innan hon somnade, sin sista tanke til Edvard, som långsamt vandrade öfver de gaslysta stadsgatorna, der det afwätta ljudet af fotsteg och rullande vagnshbjul då och då afbröto den nattliga tystnaden. Hemkommen tortsatte han vandringen i sina rum, tände en cigarr och betraktade röken. Den känsla af trefnad, han så ofta försatte sig uti, då han svepte sig in i de luftiga och förflygande figurerna, fann han ej nu, och det minsta buller han gjorde, gaf ett tomt Jjud ifrån sig. Nå, det är inte underligt, tänkte han, vär man ett par månader fogat sig under tanken, att mannen iate bör vara allena — och jag som tyckte att min ungkarlsvåving var så komfortabel och oöfverträffiig!s Han skakade sin cigarr öfver en askbägarei form af en liten förgyld toffel. En sådan der tingest behöfver man då inte frukta för, när man inte är så särdeles förälskäd — och