Aftonbladet – 2 juli 1870, sida 3

ighet, utan något yttre tecken till sionesrö-j else, i det han gillade blicken på sin doter, som nu snart skulle öfvergifva fader och; noder, för att blifva när sin man. Edvard! Denkwart hade väl icke någon egentlig för-! nögenhet, men dock ett tilräckligt aktadt an och ansedd samhällsställning, hvarför nere Kahn icke kunnat annat än genom sitt samtycke gynna hans frieri och ge honom sin da dotter och blifvande arftogerska till en) ständig och trogen följeslagarinna, och bani sat henne nu återigen en omfamning, kanske vera för formens än känslornas skull, samt attade hennes hand. Helene kände härvid tt oredigt begrepp om att hon blef förd geom många rum, tills hon pu stod framför en orokigt broderad pall, hvars blommor tillika med ! len lille korpulente mannen med den svajande näsduken och bandboken lupo tillsammans i ett dimmigt virrvarr, och hon hörde ord förestafvas, som knappast ville komma ötver hennes läppar, hvarpå hon lyssnade till en röst, som försäkrade att i lust och nöd och ifvets alla skiftningar vara henne trogen ifi döden — och nu var hon fast och innerligt sluten i Edvard Denkwarts armar. Derpå höll den korpalente herrn med handboken med sådan värma ett tal om att endrägt var kärlekens högsta lycka, likasom att han på allvar hade fruktat att de me just varit i begrepp att börja någon häftig träta med hvarandra, så smällde champagnekorkar, och fru Bernard hviskade till Bertha Denkwart, som var alldeles upplöst i tårar, det hon var glad, att den korpulente herrn, som höll det öfriga fredsfördraget och hvars renlärighet hon betviflade, icke hade vigt hennes dotter, utan en sann andans man, som icke allenast hon, utan också Cornelia Palm, och flera värderade systrar fullkomligt hade gillat. Derpå drack fru Bernard några glas