Aftonbladet – 2 juli 1870, sida 3

Den unga bruden stod der darrande af. roliga tankar, höljd i sin hvita skrod; hon: utade sig nära sin mor, som bad Gud för itt barn, medan hon tryckte det ömt intill . — Helene hade aldrig så tydligt som nu sänt det band, som förenade henne med Edard Denkwart. Hon tänkte på ett sant tenskap, då två menniskor fullkomligt och värdigt älska hvarandra. Skulle det löfte: won nu gioge att afligga, väl på det sätt örena dem — skulle de blifva för hvaranIra ett lif och en själ? Hon stod der helt allvarlig och blickade vå sin mor, utan att höra på det lätta praet omkring sig. Det uppstod hastigt ett ;gonblicks tystnad, då kände hon sig sluten sin fars armar. Den gamle herrn betrakade sin dotter med synbar stolthet, han rjorde några gillande anmärkniovgar öfver hennes klädsel, på hvilka hans fru tycktes yssna med stor vördnad. Det läg i herr Kahns sätt en viss välvilig högdragenbet, som så hade imponerat på hans fru, att hon aldrig rätt kom sig före, att inför honom visa den tarfliga rättframhet, som låg i hennes natur och som småningom hade blifvit infrusen i en form af förbehållsam och stel artighet. Herr Kahn vick, talade och handlade ständigt som den ansedde börsmannen och icke grosshandlaren Engene Kahn, samt visade sig såväl till kropp som själ i en ständig och ståtlig payr. I hans närhet kände man en viss benägenhet att tvifla på om han väl någonsin kande ha varit ett skrikande, ostyrigt barn ller en dåraktig obetänksam yngling, eller om han för öfrigt ens kunde vara bekajad med några menskliga svagheter och slutligen skulle sänka sig ned till det gemensamma ödet: en svepuing och grafven. Så stod han der i lugn oåtkomlig högtid