Aftonbladet – 2 juli 1870, sida 2

ien sanna irihetens sak 1 gGetta land så stor ltt skada, måste Barbes betraktas såsom en man j 2 at icke ringa märklighet. Han var en he-lre derlig karakter och uppfylld af en lefvandeoj entusiasm för sina idcer och var derföre också ri alltid ett föremål för alla partiers aktning.h Louis Blanc, till hvilken han i politiskt hän-ti seende närmast slöt sig, har i sin historia om de jo! tio första åren af Ludvig Filips regering rest!P honom en smickrande minnesvård och ställt honom i jemnhöjd med de störste medborgare 1 som någonsin lefvat i fria stater. Barbessi hade i sjelfva verket en af de stora egenskaper, som måste ligga till grund för ett sådant ti omdöme: han var redo att offra allt för dens sak till hvilken han slöt sig. Schavottenjir kunde resa sig framför honom, den allmänna j meningen kunde vända sig mot honom, hans jt inner kunde öfvergifva honom; han vackladeZ icke. Skada blott att all denna entusiasm k och karaktersfasthet stod i utopiska och förvirrade ideers tjenst. Likasom många af sina samtida förtärdes Barbes af en brinnande längtan efter att förnya den stora revolutionen, likasom om sådana verldshändelser läto gifva sig da capo, och han förspillde hela sitt lif på fruktlösa sträfvanden att återkalla konventets dagar. Hän såg folket i hela dess majestät i hvarje sammanrafsad hop, som under vilda skrän drog fram med en fana i spetsen, och ju mera det känpades, ju mera blod det flöt, desto närmare stod han sitt politiska ideal. Republiken existerade för honom egentligen endast i det ögonblick då man slogs på barrikaderna. Under Ludvig Filip spelade han en hufvudroll i de hemliga sällskaperna och framkallade det ena upproret efter det andra, ända tilldess han år 1839 dref det så långt att pärskammaren, hvilken på den tiden var riksrätt likasom nu la haute cour, dömde honom; till döden. Ludvig Filip ändrade straffet till lifstidsfängelse. Sedermera kom Barbös till och med på fri fot, dock med vilkor att vistas på bestämda ställen under polisuppsigt. I Februari 1848 återvann han friheten. Republiken, för hvilken han offrat hela sin ungdom, proklamerades. Folket helsade honom med entusiasm, och han valdes till medlem af konstituerande församlingen. Denna för Barbes lyckliga tid varade föga mera än två månader. Den nya republiken var honom icke till lags lika så litet som någon statsform skulle kunnat tillfredsställa honom, och han inlät sig med Blanqui, Raspail och andra demagoger i en sammansvärjning, som gick ut på att spränga den konstituerande församlingen : och inrätta en välfärdskomite, Representa-: tionen öfverrumplades den 15 Maj, och som bekant är fattades icke mycket att de revolutionäres plan lyckats. För sia delaktighet i denna komplott dömdes Barbes af riksrätten i Bourges till deportation, men straffet mildrades åter till lifstidsfängelse. Det var kejsar Napoleon som han hade att tacka för att han åter kom på fri fot. Under det orientaliska kriget dref fanatismen många af demagogerne till den ytterligheten att de önskade de franska vapnens nederlag. Häremot nedlade Barbös, som alltid hysten varm; fosterlandskänsla, en allvarlig protest i ett bref, der han sade att man aldrig för de inre partistridigheternas skull borde glömma fäderneslandets sak. Sedan kejsaren fått delj af detta bref förklarade han, att en man som närde en så varm patriotism omöjligt kunde vara en dålig medborgare och gaf befallning! att fången skulle försättas ifrihet. Med deni affektation som icke sällan finnes hos fanatiker och drömmare vägrade Barbås emellertid att mottaga benådningen. Han erkändej icke kejsardömet, frånkände Napoleon III: rättigheten att upphäfva verkningen af den; fällda domen och fordrade såsom en rättig-i het att få stanna i sitt fängelse. Man måste; då med våld föra honom derifrån, och nu stod; det honom fritt att stanna i landet; men han! föredrog ett frivilligt martyrskap och drog: till utlandet, der han sedan ständigt har betecknat sig som landsflykting.. Barbös blef hastigt glömd af den stora massan, som en gång afgudat honom, och ända till för kort! tid sedan hörde man honom aldrig nämnas! Då de radikale trodde ögonblicket vara inne att upptaga striden med kejsardömet, erinrade de sig plötsligen att på ett ställe i Holland lefde en man vid namn Barbös, hvilkens förherrligande kunde tjena till att nedsätta kejsaren och de drefvo nu formlig dyrkan med hvad som var öfrigt af den gamle konspiratören; han var nemligen försvagad till! både kropp och själ. Man vallfärdade till Barbös, och isynnerhet Rappel törde ständigt i till torgs de sentimentalaste berättelser om detta republikanska helgon, som kanoniserades lifslefvande. Euligt dessa skildringar var! Barbes en man, hvilkens tankar från morgon till afton rufvade på det stolta ögonblick då Frankrike åter skulle blifva republik. Acko, skall han hafva sagt Lill en af Victor Hugos söner, ni skall se republiken som :; icke är långt borta, men mina ögon skola vara slutna när befrielsens timme slår. För 22 år sedan, då han hade republiken, ville han omstörta henne. Frågan om de orleanska prinsarne har slagit ned som en bomb i regeringskretsarne, och alla, kejsaren, kabinettet, petitionsutskottet, ha varit öfveress om att så snart som möjligt söka få den undanröjd. Utskottet Jeg As ren OM OM BO KD nr må fd har utsatt sin sammankomst en dag tidigare än ämnadt var, eller till den 27 Juni, för att åhöra inrikesoch justitieministrarnes anföranden. Följande dagen, tisdagen, sammanträdde det ånyo för att rådpläga och låta referenten uppläsa berättelsen. På onsdagen utdelades betänkandet och på lördagen försiggick omröstningen. Det har således gått raskt undan. I sina anföranden hos utskottet anmärkte de båda ministrarne Ollivier och Chevandier de Valdröme, att de landsförvisade prinsarne icke endast återfordrade sina medborgerliga, utan äfven sina dynastiska rättigheter (man behötver blott uppmärk.samt genomläsa petitionen, för att finna, att detta ej är sanningsenligt); att om detta ej varit förhållandet, borde de icke ha vändt sig till nationalrepresentationen, utan till kejsarens ädelmod; samt slutligen att denne,l som betraktade hvarje annat beslut än att: ägga petitionen till handlingarna såsom en personlig förnärmelse, skulle besvara ett sådant beslut med att upplösa lagstiftande kåren. Det behöfdes ej ens så mycket för att inverka på utskottet. Eharn det till en bör. jan var af en annan mening, instämde det