Aftonbladet – 1 juli 1870, sida 3

lertid uppmärksäårtheten på, att det icke gerns läte sig göra att besvara frågan med ett abI solut nej, erär arbetsinställelser ju icke vcf latt betrakta såsom mål utan såsom medel, och det ju icke kunde bestridas att målet. i utverkande af högre lön eller kortare arI betstid, vore för arbetaren gagneligt, om det kunde geriorn nämnde medel ernås. Då den enskilde uppsade sitt arbete såframt han icke I betingade högre lön, eller om en hel klass af näringsidkare öfverenskommsö att i förhållande till andra näritgsidkare fordra högre betalning, såsom t. ex. nyligen de norska rederierna i förhållande till trälastbefraktarne, så funne man deri icke något anstötligt; men då arbetare samfält vidtoge ett dylikt steg, så förskräcktes man, hufvudsakligen derför att man befarade att de skola öfvergå till våldsamheter. Falaren bestred icke att också sådana gemensamma steg från arbetarnes sida medförde förluster både för dem och arbetsgifvarne och att de framför allt vållade ett spändt förhållande dem emellan för framtiden. Kunde man således påvisa ett annat medel för arbetarne att göra sina önskningar gällande då de kunna vara befogade, så hade ban ingenting tmot att srara nej till frågan, men då ett sådant torde vära svårt att fiona ansåg han, såsom förut är nämndt, att frågan ej borde med absolut nej besvaras, enär det berodde på omständigheterna i hvarje särskildt fall om den borde med ja eiler nej besvaras. Ett i öfverensstämmelse med dessa åsigter formuleradt förslag till resolution blef emel-i lertid förkastact med 26 röster mot 7 och sektionen beslöt att med ett enkelt nej besvara frågan.