Aftonbladet – 1 juli 1870, sida 3

Idå två menniskor fullkomligt och värdigt äl. ska hvarandra. Först började hon med at söka göra en forskning i hans hjerta. Älskade han henne då verkligen? Låg det kärlek i der lätta, hastiga omfamning, hvarmed han helsade henne? Låg det kärlek i det lugn och den stillhet, som omgaf honom, då han satt bredvid henne; låg det kärlek i hans sakta dröjande handtryckning? Det var otacksamt att fråga så, och hon borde känna sig nöjd. Att en Gud inte kunde älska på hennes menskliga sätt var ju helt naturligt. Timmar kunde hon sitta och tänka på honom. Skulle han väl rätt kunna fästa sig vid henne? Skulle han väl någonsin säga henne, att hon var hans allt? Hvilket tonfall i rösten skulle han väl ha, då han sade detta? Hennes hjerta slog högt — ingen af alla de hjeltar hon läst om hade någonsin så tilltalat sina älskarinnor — 0 nej, aldrig! Hon kände förut hvarje tonfall, hvarje skiftande öfvergång, men hennes yttre sinnen skulle möjligtvis aldrig förnimma dem. Hens kärlek skulle måhända aldrig bli för henne en sanning, en verklighet, som intet efterföljande tvifvel kunde motsäga. Dessa tan ego docx icke i form af nåvon verklig ro på honom; det var blott hennes egen ringhet, som emellanåt föll tung i vågskålen och drog mörka och oroliga tankar efter sig. Hon kallade dem sjelf för formlösa vidunder och jagade dem med ett nyktert skratt på flykten. Hon skulle ju tillhöra, vårda och omhu!da honom, hvad var det då för domt känslofullt pjunk hon åtrådde att han skulle tala till henne? Det i som tan inom henne skulle j finna gen g s den s e igt och