Aftonbladet – 30 juni 1870, sida 2

et syntes honom ej mera som en bur, dit man örsåtligt jagadesin; det förekom honom snarare, der han ng stad framför henne, medan: hennes hand änpu låg passivt i hans, mera som en fristad, sedan man dragit verlden rund: eller sjungit ut, och der man slutligen i lugn fick hvila ut. Ja, att vara oegennyttigt älskad! Fastän han icke besvarade denna känsla eller på rågot sätt var berusad af depnå visshet, så var han gogk tillräcklig egoist, för att tillfyllo sentera ep ren, oblandad kärlek. Fröken Kahn reste så hastigt ifrån ossy, sade han och satte sig bredvid Helene, som gjorde ett svagt försök att säga några ord; men han fortfor hastigt och med ett flyktigt leende: jag nekar inte till, att jag då inte tyckte sa litet om det,,. jag ser att fröken Kabn funderar på att min förnöjelse häröfver kanske kom derat, att jag tyckte höstluften K r för skarp eller något sådant. Åh nä, uft och helsa spelade en underordnad roll vid den tiden i mina tankar; fröken Kahn hade lyckats göra ett verkligt kaos af dem, men nu ha de stadgat sig, och jag är kommen i dag för att tala ett viktigt alvarligt-ord. 500 Helene kastade en hastig blick på honom, han såg så mild och ändå så allvarlig ut, och i hans röst låg en vekhet, som hon förr aldrig hört; hon lutade sig lätt framåt, hennes händer lågo slappa i hennes knä, en svag rodnad färgade hennes kinder, medan hon höll ione andedrägten — alia hennes sinnen hade öfvergått i ett — att lyssna på honom. Så länge man är ung, lycklig och oerfaren, sade han, tror jag man någorlunda tar agep som den kommer; det är först med årön, erfarenheten och sorgeröa, som man börjar göra upp planer för att beräkna, byad spm Vd nyttigt eller ej för framtiden. För några år sedan, det var just vid en mörk