Aftonbladet – 30 juni 1870, sida 2

Tror du inte att Helene måtte ha någor sorts hjertesorg och skall hon dö af den? hade varit det thema, fröken Denkwart varierat för honom alltsedan Helenes afresp från Ekedal. Hon hade icke låtit afspiss sig, hvarken genom hans envisa tystnad eller undvikande svar. Det hade blifvit för henne en hederssak att visa det en Denkwart kunde skilja mellan en kroppsoch en själssjukdom. Frågan, som i början icke intregserade henne började hon snart behandla som en verklig lifssak. Och icke nog att den gamla damer icke gaf honom någon pardon, hans egna tankar voro omedgörliga; hade Helene någon verklig hjertesorg och skulle hon kunna dö deraf? upprepades ständigt inom honom Han rökte i oändlighet de starkaste cigarrer, han skötte sin praktik med större ifve än någonsin, kan vakade vid dödssängar, har gjorde de djerfvaste experimenter och skrel långa vetenskapliga athandlingar; men under all denna verksamhet återklingade det tema, hans faster så ifrigt behandlade, återklingade utan hopp om att förvandlas till ett eko, hvilket skulle dö genom sin egen toms het. Om Helene varit en kokett och med behagsjukang alla resurser Jagt an på att förbrylla Edvard, skulle hon kanske icke så säkert lyckats som nu. Men midt i detta virrvarr af obestämda tankar och obestämda beslut dök då och då en önskan att återse Helene upp i hans själ, åtföljd af ungefärliz gen följande resonnemang: Jag kan-säväl gifta mig med Helene som med någon annan; den, hvilken en gång blifvit så svårt bränd som jag, borde förbli ungkarl; men då hon älskar miglio Hennes kärlek, som till en början förgfallit honom lik ett giller, utsatt att till intetgöra hans frihet, betraktada han icke längre med sammä rskräckelse, ÄÅktenska