Aftonbladet – 28 juni 1870, sida 3

beprisade frihandelssystemet. Jag har kursiverat dessa märkvärdiga ord. För attutrota ölkrogarne vill prestmannen använda Evann. I geliska fosterlandsstiftelsens kolportörer. Han nmenar att dessa också äro användbara mot 1de antikyrkliga baptisterna, som uppkommit rs derigenom, tillägger han mycket riktigt, att le folkets religiösa behof icke kan tillfredsstälja )las af den sparsamt utdelade, ofta nog magra och saftlösa andliga spis, som i kyrkorna utdelas en gång i veckan, hvarför det tager den utväg det kan för att tillfredsställa själens behof. Huruvida kolportörerne kunna tilltredsställa detta behof, blifver dock en annan fråga. t) Evangeliska fosterlandsstiftelsen klagar öft ) ver det otrosgift, som Liljas, Renans m. fl. otrosskritter spridt öfver åtskilliga orter i -Ilandet. Hvad tyckes om sammansättningen Lilja-Renan?! I dessa orter lära kolportödrerne hafva stora svårigheter att bekämpa, joch de rymma snart fältet, finner man, så sj snart det gäller en verklig strid. Kolportörrernes rapporter äro för öfrigt, om möjligt, tj ännu ionehållslösare än provinsombudens, och t naturligtvis bära de spår af deras författares e) brist på bildninng, då de nämnde ombuden deremot till större delen tillhöra de bildade -) klasserna. Atskilliga kolportörers berättelser I sysselsätta sig mera med dem sjelfva och deCIras fysiska svagheter än med den sak, för hvilken de skulle verka. Ingenstädes finner t man den kraftiga lifsåskådning, som är enda , grunden till det andliga rikets förkofran. , Ofta utgöra rapportena en osmaklig nonsens, .Joch man kan dock vara öfvertygad att den -försigtiga styrelsen icke utvalt de stycken, , i som äro mest stötande för en bildad allmänhet. En kolportör klagar ganska uppriktigt -Jöfver att hans kunskaper äro så ringa, oak;Jtadt han begagnat undervisningen i det kära j missionshuset på Johannisberg — och han tillägger: Satan använder ofta detta vapen I mot mig för att göra mig nedslagen, ängslig Joch ovillig att vittna om Herren, ty mitt högmodiga bjerta är icke nöjdt med att vara riktigt enfaldigt. Jag har funnit att det är bland det svåraste, att vara och förblifva vid enfaldigheten. Den kolportören skulle besarbeta sex församlingar, i hvilka mörker, andlig död och okunnighet råda — säger han: Hela den förlidoa veckan gick jag omkring uti skogarne och samlade menniskor omkring Ordet, men jag träffade på denna tid icke något Guds barn, såvidt jag kunde förstå; och det har blifvit mig sagdt, att inga troende finnas på hela det stora område, som jag då reste öfver... Det har blifvit honom sagdt, dermed nöjer han sig, utan att närmare forska derefter och utan att göra några vidare försök att vinna något för den sak, han skulle befrämja. Han tröstar sig med att det finnes en och annan ljuspunkt här i detta hednamörker, hvilka lysa såsom stjernor på en nattlig himmel och det är hos dem han med välbehag hvilar sig och hemtar kraft till hvad han kallar nya missionsresor. Hemlandsmissionsskolan på Johannisberg, har, försäkrar styrelsens årsberättelse, under tårar lemnat en redogörelse, som påminner om lärjungarnes ord: Herre, djeflarne äro oss ock underdånige i ditt namp. Det är Evangeliska fosterlands-stiftelsen jag citerar. TIfrågavarande kolportörselev från det kära huset på Johannisberg berättar på följande sätt huru han dref ut en djefvul: Då jag och en af mina bröder kommo in i en stuga, funno vi der en man, som var besatt med en ond ande, hvilken plågade honom så, att han tidtals låg och slog med händerna i väggen, utan att säga ett förståndigt ord. Påminnande oss Herrens löfte: Der två af eder komma öfverens på jorden, hvad ting det helst kan vara, som de bedja om, skall det dem gifvet vara af min Fader, som är i himmelen, föllo vi ned och bådo, att Gud för Kristi skulle ville befria mannen ifrån hans plågoande och göra honom helbregda. Medan vi bådo, rasade mannen värre än förut och slog med händerna i väggen. Sedan vi uppstått från bövon, sade vi till anden: I Jesu Kristi namn ; — dig gå ut af honom... Det var alltså bjuda mii g an Öobesvärjelse. Man må icke tro att anden förhöll sy Yt och att det var kolportören och dennes bru. SOM ensamma sättes på förde ordet. Nej, berättelsen torv : följande sätt: Derpå började anden hemsk ton att klaga: jag skall nu drifvas ut; ur honom, jag skall icke längre få vara i honom (!) En stund derefter blef mannen stilla, kom till sina sinnen, gick upp och satte sig på en stol, och efter några dagar var han fullkomligt återställd. Härmed vilje vi,, säger Evangeliska FoEn annan kolportör, också utgången från Mm am mma mu HtH nn — FA je sterlands-Stiftelsens årsberättelse, för denna gäng sluta våra meddelanden om kolportörssaken. Det kan ock sannerligen vara hög tid, sedan man kommit in på andebesvärjelsernas område. Ett sällskap, som i vår tid fostrar andebesvärjare, kan väl svårligen undgå att betraktas såsom ett obskurantismens redskap och alldeles icke såsom befrämjande Kristi rikes tillväxt. Det torde kanske vara af nöden, att den opartiska och frisinnade pressen med något större uppmärksamhet än bittills följer sällskapets förehafvanden. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen tyckes hafva en icke alltför aflägsen likhet med det sällskap i Frankrike, som bär namnet Saint-Vincent de Paul, och hvilket förstått att sida vid sida med Jesu sällskap, ofta i förbund dermed, göra sig till en högst betydande makt, en verklig stat i staten. Det franska sällskapet skulle också vara stiftadt för att befrämja sanningen och ljuset, i det franska samhället representeradt af den katolska tron, på samma gång som det skulle verka genom välgörenhet mot nödställda likar, och det är högst antagligt, att en icke ringa del af dess medlemmar inträdt i samfundet i den ädlaste afsigt; men lika visst är, att det icke är sanningen, utan lögnen, som detta sällskap praktiserar, och icke ljuset, utan mörkret, som det befrämjar. Derpå har man nu under en följd af år haft de mest öfvertygande bevis. Under sken af kristliga dygder kämpa Saint-Viocent de Pauls och dylika sällskap mot tidens sträfvan efter sanning och tankefrihat Ått AnnAnara Än mAt Aott o3dant