Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 3

OM terhet mot Agatha, om hon än icke bedragit honom, hade han kunnat tro på andra qvinnor; han hade kunnat tro på en möjlig huslig lycka tillsammans med någon mild, blek varelse, t. ex. Helene Kahn. Nu erfor han blott es oangenäm fänsla, då han tänkte på henne. Han ansäg henue sam att band på sin tankefrihet; det förekom honom näs stan som om hon skulle ha särskilda anspråk på honom, dem han skulle vara tvungen att uppfylla. Helene framstod i det ena ögonblicket som den mest förhatliga varelse, den der lurande lade ut sina giller för honom, för att i det nästa förorsaka honom ett visst medlidande med hennes stilla försakande kärlek. till hvars bekännelse han varit ett ovilligt och ofrivilligt vitne. Han hade nemligen en god stand före de båda flickornas ankomst, satt sig på kullen, der hap råkade i funderingar huruvida han borde låta de fem rpmmen på Ekbacken stå SMA eller rifya ned dem, för att i dess ställe bygga upp ett Schweizer-hus. Han hörde väl de båda flickornas röster på afstånd men trög som hans natur var, låg han stilla i god ro, då hans öra träffades af Helenes ord: pa, jag älskar Edvard Denkwart! Om hans hår härvig icke reste sig på ända eller han önskade sig tre alnar gader jorden, så tänkte han likväl på att det enda möjliga sätt att dra sig ur den kritiska belägenhet han var stadd uti, vore att retirera och på något ormlikt sätt försvinna innan de båda flickorna upptäckte honom. Men äfven förotsatt att han ohörd lyckades komma ned för kullen, skulle de ändå sedan å de flacka sandgångarne ovilkorligen se onom, om de aldrig så litet vände på hufvudet. Enda möjligheten att icke bli observerad, det vore att stanna qvar, smyga sig än längre in bland buskarne och i fara at ppptäckt, låtsa sofya de rättfördigas sömn,