Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 3

på de följdes åt, utför den sluttande terras. sen och ned öfver de grusade sandgångarn som smögo sig utefter elfkanten. Der gingq de tysta bredvid hvarandra och sågo ut öt. ver de kullriga vågorna, som med ett sakt: och jemnt plaskande slogo mot stranden. — I morgon reser jag hem igen, sade di Helene. Jag opponerar mig; du lofvade ju att stanna hösten ut. Jag är en stackars klen sjukling... ensamhet och tystnad är något, som är alldeles nödvändigt för mig, tror jag; mitt lynne är så ojemnt; för ett par timmar sedan, du såg det sjelf... för ingenting... alldeles för ingenting... några tillbäkaträngda tårar letade sig åter vägen fram i de Tånga, mörka ögonhåren. Det blef en stunds tystnad. Plötsligen sade Martina, i det hon lade handen öfver Helenes arm, och blickade henne in i ögonen: — Han, är för mig inte längre någon mystisk person, Helene! Se så, darra inte så förskräckligt! Låt oss sätta oss på kullen här bredvid det lilla buskaget, på toppen är en tät skärm, bakom hvilken du ostörd kan få gråta eller skratta, huru det nu må falla sig. Ja, Helene, för en timaa sedan har jag fått reda på hvem den der lofprisade han egentligen är! Jan, sade Helene, och sjönk ned på den gräsvuxna marken. Ja, jag älskar Edvard Denkwart! Hon satt vid Martinas fötter och lutade sitt hufvud till hennes knä, medan det mjuka håret föll öfver den ljusa musselinsklädningen som ett gyllne nät. — Hon sade inte ett ord mera, men hon hade i de få orden sagt allt hvad hennes hjerta innehöll. — bAck, jag vet inte huru jag kommit derhänn, atertog hon efter en lång tystnad. — Den