Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 3

riksdaler åt; när hon gaf honom penningarna, utom allt annat smått och godt i klädväg, gret den stackarn, berättade hon, som om han varit piskad. Ja, hon är verkligen mycket snäll, och mij har hennes sällskap gjort mycket odt, fastän hon kanske alltför strängt håller på att man precist skall rätta sig efter det hon säger, och finner för bäst.n Ack, kära mammal! sade Agatha och hängde en liten rund hatt med hvita strutsfjädrar öfver armen, jag fasar för henne och morgondagen... Hon har ju lofvat att omvända mig från fåfänglighet och flärd, och jag vill ostörd roa mig ännu en liten tid. — Hon betraktade med koketteri sin lilla figur i de skimrande trymåerna, medan den tunga sidenklädningen frasade omkring henne. Jag tror inte du så lätt låter störa dig, sade Edvard, som med ett leende följde hennes rörelser. Ack, jag är ett stackars viljelöst rö!s — Hon vände mot honom sitt mjuka, oskuldsfulla ansigte. Jag sväfvar hit och dit och kan bli en läserska, såväl som en kokett, fastän — hon gaf honom en liten strålande blick — jag nu afgjordt är det senare och gerna roar mig. Du har ändå en förtjenst, att öppet erkänna dina fel. Fel?... Ni borde snarare räkna som en dygd den ifver, hvarmed man vill behaga er, Men se här ha vi rymmerskan! Hvad i all verlden gick det nyss åt fröken Kahn?... Stackars lilla, bleka flicka!,,.. Se bara på henne, Edvard! Agatha följde leende den likgiltiga blick doktor Denkwart härvid lät halka öfver Helenes ansigte. Detta ansigte med sina milda, ljusbruna ögon, omgifna af en mörk rand, blickade så sorgsna omkring sig, men utan tårar, och de fina läpparne voro hårdt sams