Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 3

omordentlig viljekraft och att den var rik tad åt sparsamheten, såsom ett af vilkore för oberoende. Han var mäktig af stor försakelser och ehuru han derpå icke sje lade någon vigt, så hade han redan kom mit till en hög grad af oberoende, emeda hans behof voro reducerade till det allr nödvändigaste. — Utan svårighet fick ha ett nytt fartyg och när det blef klart af seglade han återigen på Amerika. Han hade under sin vistelse här ofta be sökt mig, och hvarje gång talade han om sit blifvande oberoende; men jag kunde aldrig f en klar föreställning om huru han tänkte si det i verkligheten. För ett angenämt hem lif tycktes han icke ha någon synnerlig bö jelse, under det att han betraktade sitt sjö fararelif endast såsom ett medel för uppnå ende af det efterlängtade målet — oberoende På min förfrågan, om, han ej kände någo önskan att träffa sin enda anhörig, systern som han ej på många år sett och aldrig bref vexlat med, blef alltid svaret detsamma: Ha hon det bra, så behöfver hon mig icke, oci går det ej bra för henne, så kan jag ej hjelp: den saken. Efter några års förlopp kom han ånyc hem; men då utan fartyg. I Rio hade har insjuknat så betänkligt att han måst stanns qvar der, då fartyget öfvertogs af en annai kapten. Han beslöt nu att åtminstone ett å stanna hemma för att, som han trodde, kunn: återvinna helsan. Att han redan uppnått dei ålder, då han för alltid borde öfvergifva sjön ville han ej medgifva. Hans lynne hade blif. vit än mera sträft, och det förundrade mij ofta att han besökte mig, som ganska oför. behållsamt franhöll, att jag tyckte honon föra ett glädjelöst enstöringslif. Men det är ju nödvändigt om jag skall framdeles kunna lefva så oberoende, som jag föresatt mig? invände han beständigt. I sin lilla bostad, ett enda rum på söder. med utsigt öfver Skeppsbron, lefde han ytterst indraget, och han sysselsatte sig uteslutande med läsning af böcker och tidningar. Med mig rådgjorde han ofta, då han skulle placera sina penningar, och huru angelägen han än var att öka sitt kapital, så nöjde han sig med ganska låg ränta, allenast han fick goda intecknivgar. När hviloåret var slut kom han till mig en afton och medlelade, att han ej vidare orkade gå på sjön, itan skulle stanna hemma. Då skall väl det oberoende lifvet börja och med det den förväntade lyckan kommap, rågade jag. Nej inte ännu, svarade han. Så länge mitt kapital är placeradt hos folk, som kanske låta bli att betala räntan så beror jag ju af dem. Om jag skulle lägga min förmösenhet i ett hus, eller i en egendom på lanlet? Hvad säger herrn derom ? Jo — att kaptenen i förra fallet blef beroende af hyresgästerna, och i senare fallet af väderleken, tjenstefolket och många andra omständigheter. Men emellertid blef han en ifrig egendomsspekulant, utan att dock, som han uttryckte sig, fastna vid någon fastighet. Hvarje sålan hade något fel — och endast genom att öfverkomma en fullkomligt felfri, ansåg han utt det efterlängtade oberoendet skulle komma. Utan att dertill reflektera blef han alltnera beroende af sin helsa, som blef allt mera vacklande, trots det mest dietiska lefnadsätt. Att göra sig beroende at en läkares öreskrifter, hvilka han föröfrigt djupt misssktade, ville han på intet vilkor underkasta ig. Giktkrämporna anmsatte bans fötter, och nan nödgades flytta från tjerde till första våvingen, ty trapporna orkade han ej med. Det na året gick efter det andra, oberoendet vänade han på; men, gikten oberäknad, underkastade han sig ingens vilja, så att nog var ran oberoende, ehuru ej så som han tänkt ig det. En omständighet tillstötte, om jag ej irrar nig 1862, som betänkligt hotade hans förväntade oberoende. Egaren af ett hus, hvari W. hade inteckning, gjorde cession och han ,efarade nu att nödgas inropa huset för att ädda sin inteckning, hvarmed dock ingen ara var förknippad, Förgäfves sökte jag ugna honom. Huset hade dock alla uppänkliga fel, påstod han; det låg på en gata ned stor trafik, hvaraf det ovilkorligen skulle kadas och få grundsprickor, det låg ej mot olsidan och var således osundt och det beisades ju bäst deraf, att på tre år hade fyra yresgäster dödt alla af samma ålder som an, och han var just icke lastgammal. Icke eller någon annan skulle våga inropa huset, ch hur skulle det då gå med W:s intecking. Nå gör er då oberoende af den och åt den springa, inföll jag. Hvad för slag,, tropade han, skulle jag uppoffra min forran för att bli oberoende? Det var då en topp asande id6. Nej, herre, det sker inte. Han utbekom sin fordran till fpllo; men nu eslöt han för att göra sig oberoende af sina äldenärer, att uppsäga och indrifva alla sina ordringar. Han gjorde så, och emedan han tidningarne läste så mycket om landets mätliga skuldsättning och om befarade peniogkriser, då papperssedlarne skulle falla i anvärde, så tillvexlade han sig silfvermynt banken i den mån hans fordringar ingingo. Nu — herre! — yttrade han en dag med tor belåtenhet — börjar jag bli oberoende. Iela mitt kapital har jag förvandlat i silfer och nu må gerna för mig statsbankrutten omma. — Men har ni ej tänkt på faran f att ha så mycket silfver här, hvilket ni j kan försvara, som ni icke kan i händelse F eldfara rädda, och som för öfrigt icke lemar ett öre i ränta? — Se så der ja —! Jerpå har jag inte tänkt, — utropade han red häpnad. Nu är jag in återigen beronde, då jag hoppades bli motsatsen. Jag ar återigen begått en dumhet. Jag sökte igna honom dermed att han kunde köpa bligationer; men den der bottenlösa skuldittningen afskräckte honom. För att kuuna evaka sin skatt nödgades han nu, äfven då nm wan ful fun mlltan IfXrnodla tie ni maA? I