Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 3

BARA RNNNNNNN MH ——— hj S NN sig till ett obestämdt hopp. En hustru och ett eget hem, skulle det ieke leda Edvards tankar än längre bort ifrån henne sjelf och hennes görande och låtande? — Och när denna hustru icke vore Martioa — ja, och i sådant fall vore då ej Helene Kahn just den rätta? — En svag och tråkig varelse, som måhända skulle pina ut honom med ep opåkallad ömhet — en flicka, som icke skulle ha förmåga att rycka honom ur den apathi, hvari han tycktes vara försjunken, men som med ett nytt och tungt band skulle fängsla hans intressen i det nya hemmet och de ovana husliga förhållandena. — Den första kärlekens makt skulle han således aldrig helt och hållet skaka utaf sig, han skulle göra jemförelser, och de skulle alla utfalla till Agathas förmån, och fastän hon icke aktade Edvard mer än det kriogflygande grandet derborta i solskenet, ville hon ändå icke förlora sitt välde öfver honom, I sina små korslagda bänder höll hon några nyss brutna resedafvistar, hon fästade dem hastigt i sitt skärp, och hennes änsjgte återtog sitt barnsliga och obetänksamma uttryck, Om hennes styfdotter hade fästat sig vid Edvard, så skulle hon rustat sig med listens och koketteriets alla vapen; ja, hon kände med ena viss sakpad att hon då ickläogge skulle kanna förblifva god eller passiv; hou mäste gripa in i sakernas gång med kraft; ty hvad fon än skulle ygdervåga, Martina 2238 aldrig bli hans hustru, Nej aldrig! Denna lifliga, g!ada djerfva flicka som begagnade hvarje tillfälle, för att visa sina anthipatier mot sin styfmor, ja, denna flicka med sitt blonda här, i ett rikt, 0ordnadt guldsvall, skulle för sina blå, trofasta ögon vinna sin mans förtroende, och Agathas makt vore krossad i atomer. Udet, som gynnat Ågatha, hade icke mjnst derigenom visat sin gunst,