Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 2

KOnStUtUuLlonCHa Inratvtningarna erkannas ar alla medborgare utan undantag, och debatter om författningen äro i belgiska kammaren och de belgiska tidningarna någonting oerhördt. De belgiska klerikalerna äro i saker som röra den katolska tron och kyrhans rättigheter häftiga nog. De räkna i sina leder män, som till minne af en för femhundra år, sedan i Briissel försiggången jude-avtodafe vilja tillställa ett stort jubileum och för detta ändamål — hvilken ironi å båda sidorna! — låna kostymer af en israelitisk teaterdirektör. Dessa ultramontavismens stridstuppar beklaga säkerligen af hjertat, att de ej kunna förherrliga den vackra jubelfesten med en liten judemassacker. De äro blinda anhängare af kyrkan och Rom, och likväl i politiskt hänseende mycket olika våra österrikiska och tyska ultramontaner. Det faller dem ej in att vilja omstörta författningen; de tvärtom hålla lika mycket fast vid henne som någonsin de liberala. Striden mellan liberala och klerikala är ej, som i Österrike, en strid om författningen, utan en kamp på konstitutionel mark. Dertör har det liberala kabinettet Fröre Baras störtande ej heller så stor betydelse, som man först skulle vara benägen att tilllägga det. Om klerikalerna nu ioträda i arfvet efter det störtade kabinettet, skola de ingalunda börja det förfärliga huserande, hvaråt våra egoa bigotta skulle öfverlemna sig, om de komme till makt och välde; ty dea belgiske ultramontanen förblir alltid belgisk medborgare. Frihet, bildning och vetenskap skola klerikalerna visserligen ej heller i Belgien befordra, på skolan kunde deras regemente, om det bl-fve långvarigt, inverka skadligt nog. Men att de störta kabinettet, betrakta en stor mängd uppriktiga liberala ej som en olycka. Just progressisterna, mänmm ÖÖM oa I I mm mA Rs. ör AR nr Ar nerna af de mest framåtskridva åsigterna, voro på den senaste tiden ej belåtna med ministeren Frere-Orban. Systemet, i sig sjelf ning, frisk anda, initiativ. nisteren och partiet sjelf behöfde en pånyttserligen ej i de liberalas önskningar, men öfej heller alltför mycket gräma sig; ty detär ännu tillsvidare temligen tvifvelaktigt, om de senare skola våga öfvertaga regeringen och bilda ett kabinett af sina egna män. Detvå rösternas majoritet i kammaren äro väl tillren, men ej att bilda en ny. Med en så talrik opposition att hon hvilken dag som helst genom en händelse kan förvandlas till majo ritet, är det omöjligt att regera. Om klerikälerna öfvertaga regeringen, måste deras första åtgärd bli att upplösa kammaren och atskrifva nya val. Men vid denna appell till landet skola katolikerna utom allt tvifvel åter förlora den knappa majoritet de nu vunnit, ty majoriteten i en kammare låter visserligen på en kort tid och genom öfverrumpling eröfra säkra eller splittrade, men majoriteten hos ett helt folk erhåller de klerikala i våra makt en gång var oinskränkt, der ännu på Joseph II:s tid hela medelklassen stod bakom dem, faller deras förr så fast sammanslutna parti allt mera sönder: äfven der äro deras sköna dagar i Aranjuez förbi. Det gamla bekanta yttrandet om pretendenterna med guds nåde och deras anhängare, att de ingenting lärt och ingenting glömtn, har äfven i våra dagar sin fulla tilllämplighet. Ett telegram från Madrid berättar nemligen, att det dervarande carlistiska centralutskottet vid en nyligen hållen rådplägning öfver en proklamation som det ämnar utfärda till spanska folket med stor pluralitet uttalade sig emot tolererandet af icke-katolska trossamfund och med en majoritet, visserligen endast af två röster, men dock alltid med en majoritet, för inqvisitionens återinförande, Det senare beslutet låter fast otroligt, äfven när man känner bigotteriets, och särskilt det spanska bigotteriets förmåga i denna väg, men redan den första åtgärden vore tillräcklig att ruinera partists sak, äfgen om han ej förut vare hopplös. Don Carlos den yngre sjelf har på samma gång äfven låtit höra af sig i ett bref till presidenten i nämnde utskott Villadarias, hvari han bedyrar sin ofantliga kärlek till spanska folket. Denna kärlek blefve visserligen för närvarande ej så besvarad som den borde, en han trodde sig icke desto mjodre i kraft åf sin gudomliga rätt kallad att göra detta folks lycka, antingen det ville eller ej Pon Barios juniur lorvar att bli ett riktigt mönster för en konung och styra så, att Spanien skall bli rojalistiskt och katolskt såsom fordom, Tron skall rädda Bpanien,. Så slutar brefvet, Det synes också verkligen som partiet ämnade utgifva en ny upplaga af sin donquixotiad från förl. år. Från Bayonne berättas nemligen att ett antal carlistiska chefer dit ankommit för att ånyo höja insurrektionsfanan. Hegeringen i Madrid imotser detta försök med mycket lugn, så stort, att hennes mest framstående medlemmar ämna, sedan cortessessionen slutat, lemna Madrid, regenten Serrano för att iaga sin syujmarbostad i bourbonernas lustslott San Ildefonso de la Granja, och Prim för att efter ett besök i Barcelona anträda en resa till Vichy och Paris. . Den engelska regeringen har tu sjelf föreslagit tva ändringar i sin till underhuset inlemnade undervisniogsbill. Den första består deri, att ingen skola, eom meddelar religionsundervisning — vare sig anglikansk, katolsk eller dissiderande — eger uppbära något understöd ur kommunalskatternas kassa, men deremot kan en sådan skola begära årligt bidrag af staten; enligt den andra skulle kommunalrådens (local boards) makt bli ganska ringa i afseende tå religonsundervisningen i de skolör, som kommunerna underhålla, Dessa skolar skala icke ha nägra formulärer eller ritualer i religionsundervisniogen. Om en local board tillhör statskyrkan, får den således icke påtruga lärjungarne den anglikanska katekesen; är den katolsk får den icke låta ndervisa i de romerska dogmerna, ge i fall den slutligen är presbyteriansk får den icke sätta sitt sammandrag af Westminsterbehbännalcan 3; händarna nå lärinngarne — Nera godt och ärligt, hade under årens lopp sjun-! kit ned till ett maskineri: det fattades lyft-. Åsigten att mifödelse, fick insteg inom allt större kretsar. Att det gick så låvgt som det gick låg visver katolikernas nu vunna seger behöfva de l räckliga att störta den nuvarande ministösig, i synnerhet då motståndarne äro alltför dagar ej mera. Äfven i Belgien der deras