Aftonbladet – 22 juni 1870, sida 3

annap, än den vackra värdinnan, männen, för att uteslutande beundra henne, och gvinnorna, för att se om de icke dock tillslat skulle hos henne finna något klandervärdt. Doktor Denkwart var stondom med på dessa middagar; han bjöd då vanligtvis sin kosip armen, hvarvid Martina ständigt arrangerade så, att Helene hjäf en af deras borasgrapnar. De utgjorde för sig ett mantert och skrai!!ystet litet sällskap; Agatha, höjde ofta sitt opalskirtende glas och log och nickade mot dem, medan Martina kallsinnigt anmärkte att hennes styfmor icke försmådde något tilltälle, då hon knode visa sina vackra tänder och kindernas djupa gropar. Efter sådana middagar vandrade Edvard ofta i parken med de båda flickorna sökande något soligt ställe, der gulnade blad föllo ijudlöst omkring dem, medan Septembervinden strök förbi nedför kullar och fält, och hejdlöst kastade sig i eifvem, för att brottas med dess vågor. Jag tycker om hösten; sade Martina en gång, den är full af storm och upptåg, då återigen en lugn och stilla sommardag har något tungt och sömngifvande., och hon ryckte af en hand full med gräs och strödde det hastigt omkring sig. Men här i huset kommer det efter detta att gå lustigt till, sommar eller vinter, inte komma vi att försofva dagarne! Var god och håll min entous-cas, Edvard! — Ja, har du sett något älskligare, än då min styfmor på sitt barnsliga via följer gina gäster ända ut på gården, för att be dem ändtliggn snart helsa på igen. — Ser det inte ut som om hon knappt trodde sig kunna lefva tills de återkomma, och i samma minut kan hon vända sig om och med ohejdad förtjusniog välkomna andra, Jag slår vad att map anser henne för en