Aftonbladet – 22 juni 1870, sida 3

dorvid; det låg som dödt bakom henne, och hon self hade uppstått som från de döda. Hon skulle nu bli god, ja, hon föresatte sig det, och fastän hon måhända inte så regelrätt skulle vandra sin väg fram, så skulle hon inte ha några större förseelser att förebrå sig. Hon drog ett djupt andetag, hon kunde nu utan bäfvan vandra frainåt, för att i fulla drag njuta det nya lifvet. Hon log och skämtade med alla; och ända från sin man ned till den halfvuxna kovaktaren voro alla ense om att hon var den älskligaste lilla varelse, som någonsin trampat en grön torfva; — alla, utom Martina, som, så ofta tillfälle gafs, såväl i gerningar som ord, högt uttalade sin ovilja. Hon vädjade ofta till sin väninna Helene Kahn — som var så pass återställd att hon dagen före bröilopet kunde komma på det tilltänkta långbesöket, — i dessa sina utfall mot sin styfmor, utan att dock fiona något synnerligt bifall. De båda flictorna höllo sig pteslutande till hvarandra, medan Agatha fyllde huset med främmande, På dessa middagar ned utmärkta läckerheter, underbara konfektbyggnader, tryffelpastejer och iskylda viner, satt Ågatba i någon tung sidenklädning, helst med nåora doftande nejlikor i sitt hår, Hon såg mycket vacker och barnslig ut, der hon med en och annan vink till betjeningen styrde de helförgyida karotterna eller sökte lyfta någon tung silfverfraktskål, då de stråfande diamanterna på hennes hvita fingrar kastade leende gnistor omkring sig, medan hon lutade sitt mörka hufvud fram mot sin anvne, för att säga sig straxt vilja besvara ans skål, eller för att svara på någon framkastad obetydlighet, som hon tycktes sätta, ett aktningsfullt värde på eller finna gärdejes intressant och roande. På sådana Mn dagar hade gästerna sällan ögon för np