Aftonbladet – 22 juni 1870, sida 3

I VN eneste Säg inte så, bad Helene, som blifvit purpurröd. Skulle du då vara utan förbarprande? O, jag begriper inte... Först blir du röd och sedan blek... Hvad i all verlden Helene! Här är så varmt... jag mår inte riktigt bra... jag är ännu så klen..., Kom ut på balkongen, fröken Kahn! och Edvard lade Helenes arm under sin och förde henne sakta med sig. Agatha följde dem med en läng blick. Den tysta, bleka flickan hado hon förut aldrig egnat den ringaste uppmärksamhet. WVar hon vacker? Nej! Dragen voro fina, de Jjusbruna ögonen voro ljufva och nästan sköna nu, när de under de halfsänkta ögonlocken strålade af en ny glans, innan hon blygt såg upp till Edvard Denkwart. Men det unga ansigtet var matt och färglöst, och man måste mer än en gång se på Helene Kahn, ionan man fann henne intagande, medan man ovilkorligen tänkte på hvilken skada det var att hon saknade en starkare kolorit, Lukta på det här, kära du, bad Martina, som nu ilade ut efter Helene, i det hon lade i hennes knä en del små slipade flaskor med silfverkorkar. Du har varit så tyst i dag, att jag just borde vetat att du inte var frisk, men som du ibland är så allvarlig... se så, Lucy, spring inte för fötterna! Ja, förr, Helene, var du som en annan menniska... låt mig slå lite Eau de cologne på tinningarne,., Men du skall snart bli lika munter och glad som före din sjukdom.n Före sin sjukdom? Då är det ju rentaf din skyldighet, Edvard, att återställa fröken Kahn i sitt normala tillstånd igen, sade Agatba, som följt Martina och nu lätt lade sin hand på det unge mannens arm. (Forts)