Aftonbladet – 20 juni 1870, sida 2

.unnen vara förvissade om, att friheten ej öper någon risk. I kunnen utan oro återända hem till edra valkretsar: vid eder återomst skolen I ännu finna frihetens fana här planterad. Jag sätter min ära och mitt lif pant derpå. Vi ha uppfört en solid byggvad, som har den demokratiska författningen ut 1869 till grundval; hon saknar visserligen ionu sin krans, men ingen storm kan kulllå henne. Erfarenheten har lärt mig, att let är vanskligt att finna en konung; men innu vanskligare skulle det vara att proklanera republiken i ett land der inga republikanare finnasn. I sin framställning af de bemödanden reseringen gjort att få tronen besatt erinrade Prim först om de försök hon gjort hos dom Fernando af Portugal samt det bestämda afslag denne gifvit, innan kronan ännu blifvit honom ofticielt erbjuden. Regeringen måste då se sig om på annat håll, och hon fann energiskt understöd hos Victor Emanuel då hon vände sig till hertigen af Aosta och derefter till hertigen af Genua. Men den förstnämde nekade bestämdt att mottaga kronan, och hvad hertigen af Genua beträffar, kunde hans moders samtycke ej erhållas. Regeringen vände sig då till en fjerde prins (hvem denne var, sade Prim ej, men i Madrid förmodar man att det var en Hohenzollern), och denne var äfven nära att antaga tillbudet, då han i sista ögonblicket ändrade mening, emedan hans emissarie skickat honom en berättelse om de tumultuariska scener som förefallit i cortes. Efter detta senaste nederlag hade regeringen inställt alla förhandlingar om tronens besättande och hade således nu ingen kandidat att föreslå. I Portugal har Saldanha öppnat sin styrelse med ett manifest till utlandet, hvari han söker framställa sin statskupp såsom föranledd af de renaste och mest patriotiska bevekelsegrunder, hvaremot den störtade rivalen, hertigen af Loule, skildras som en tyrann, från hvars förhatliga ok han befriat landet. Hans andra åtgärd har varit att utfärda en allmän amnesti, för sig sjelf och sina medhjelpare den 19 Maj naturligtvis i första rummet. Den gamle herrn regerar för öfrigt redan med hög hand, och ej ens kungligheten förmår skydda hans motståndare mot slagen af hans hämnd. Den italienske ministern i Lissabon marchese Oldoini hade inom hofkretsen, der han hos drottning Maria Pia är mycket väl anskrifven, temligen oförbehållsamt yttrat hvad han tänkte om händelserna den 19—20 Maj. Detta blef rapporteradt för premierministern, som i vredess mod uraktlät att skicka Victor Emanuels sändebud inbjudning till den officiella mottagning han den 27 Maj gaf för hela corps diplo matique. Oldoini begärde förklaring, och då den erhölls, befanns den vara af sådan beskaffenhet, att han måste telegrafera till Florens för att begära förhållningsorder, som omedelbart äfven kommo i form af befallning till honom att genast begära sina pass. I sitt testamente hade Dickens förskrifvit, att han skulle begrafvas utan all prakt på den närmast hans egendom belägna kyrkogården; men hans familj har låtit förmå sig att i detta fall ej efterkomma den aflidne författarens yttersta vilja, och hans sista hvilorum blir i stället WestminsterAbbey; der Englands storheter ha sina grafvar eller sina minnesvårdar. Bisättningen försiggick den 14 dennes. Tidigt på morgonen ankom likkistan från Gadshill med ett extra bantåg till bangården vid Charing Cross i London och fortskaffades på en simpel likvagn utau de sedvanliga fjäderbuskarne och likföljet til Westminster-Abbey. Blott tre vagnar följde honom: i den första åkte den aflidnes. barn, Charles och Harry Dickens, miss Dickens och misstress Collins, i den andra miss Hogarth (svägerska), mrs Austin (syster), fru Charles Dickens junior och John Forster, i den tredje Frank Beare,. Charles och Wilkie Collins, Cuvry och Edm. Dickens. Som familjen först aftonen förut gifvit sitt samtycke till bisättningen i WestminsterAbbey — sedan graf redan hade blifvit gräfd vid katedra!ens i Rochester Mariakaell — så visste endast få åskådare, hvilkens iktåg det var, som rörde sig framåt gatan. Domprosten i Westminster, doktor Stanley, och domherrarne mottogo sorgetåget och åtföljde det genom vestra klosterporteu till Fideskapellet, mera kändt under benämnin gen Poets-corner (poet-vrån). Här hade grafven blifvit iordningsställd under natten. Domprosten läste bisättningsformuläret, och när ekkistan nedsänktes i grafven, lade frun timren blommor och kransar på det enkla locket, vid hufvudet en guirland af hvita törnrosor, På en kopparplåt bar likkistan denna inskrift: Charles Dickens Born Februari 7th, 1812 Died June 9th, 1870. Dickens har i sin grat följanae storheter till närmaste grannar: vid fötterna Händel vid hufvudet Sheridan och på sidörna Macaulay och dramatikern Cumberland. Den besökande behöfver blott kasta blicken åt sidan, så ser han de minnestaflor, som förtälja om Johnson, Garrick och Campbell. Addisons bildstod och Thackerays bröstbildskåda ned på Dickens graf, och Skake speares minnesvård är ej långt aflägsen från dess totända; till venster stå Goldsmiths och den store hertigens af Argyll monumenter. Hela dagen stod grafven öppen, och då underrättelsen om begrafningen snart spred sig, strömmade tusentals menniskor dit för att egna sin älskade författare sin sista hylls ningsgärd. Föregående söndags afton höll biskopen af Manchester i Westminster en predikan öfver texten: Star är gudaktighetens hemlighet., med anledning af den stora förlust England gjort genom Charles Dickens bortgång. Denna