Aftonbladet – 18 juni 1870, sida 3

Han ville hädanefter låta kalla sig: Fredrik, konung af Preussen, markgrefve af Branden burg, suverän hortig af Schlesien, egare af Voltairr. Men Fredrik var en gnidare och Voltaire var en girigbuk. Fredrik inknappade på Voltaires chokolad-portioner, och Voltaire, tjufaktig som en skata och elak som en apa, sökte skadeersättning genom att stoppa i sin ficka vaxljusen i det kungliga förmaket. Och när slutligen Voltaire skref den kanske mest mördande af sina pamfletter Doktor Akakia, riktad mot Maupertnuis, presidenten i Fredriks akademi, den hederliga Maupertuis, som föreslagit att man skulle gräfva ett hål till jordens medelpunkt för att undersöka dess inelfvor och öppna hjernan på några patagonier för att undersöka själslifvet — då var måttet rågadt, då var äpplet moget. Ty hvad hjelpte det att Fredrik förbjöd tryckningen, hvad hjelpte det att han lät bödela uppbränna upplagan, när den var tryckt? Maupertuis, den lärde presidenten; var ohjelpligt förlorad. Voltaire hade på hans panna tryckt ett märke som satt qvar. Men, gode läsare, tag sjelf notis om skizzen! Dernäst i ordningen följer en teckning af den fanatiske dissentern John Bunyan, den snillrike författaren till pilgrimsresan, eller, som den kallas i sin svenska öfversättning: En kristens resa, detta mästerstycke ensamt i sitt slag, denna poetiskt sköna allegori, som varit mäktig att locka det bildade fåtalet öfver på den stora obildade allmänhetens sida. Ty det är det egendomliga i denna bok, att den är ett utbrott af vild ohämmad natur, en natur besjälad af lågande trosnit och skaldens inspiration. Denna alltid beundransvärda dikt fostrades af en simpel kittelflickare utan ringaste boklig bildning. John Bunyan föddes 1628. Puritanernas kamp mot engelska högkyrkan har han uppleft. Personlighetens rätt i mensklighetens högsta frågor har han förfäktat. Han har plågats i mångårigt fängelse, han har varit smädad och föraktad, men bittrast var den inre striden. Denna egendomliga, ursprungliga natur låg fången i bigotteriets bojor. Blott med stor fruktan och bäfvan vågade han offentliggöra sin pilgrimsresa. I inspirationens glöd såg han en frestelse af djefvulen, verlden och sitt eget kött, Det har länge varit en vanas — säger Macaulay — hos religiösa skriftställare, att anföra Bunyan såsom ett exempel på den gudomliga nådens öfvernaturliga makt att rädda menniskosjälen från ondskans nedersta djup. Han kallas i en bok den mest beryktade af gudlösa sällar, i en annan en brand ryckt ar elden. — Den stackars kittelflickaren hade fyra ohyggliga passioner: han ville dansa, han ville ringa i kyrkklockorna, han ville spela boll och han ville läsa i eu gammal allegorisk dikteykel, Hans älsklingsnöjen öfvergåfvos, det ena efter det andra, dock icke utån mången smärtsam kamp. Midt i bolispelet stannade han tvärt och stod med bollträet i hand, vildt stirrande uppåt höjden. — Han plågades af de mest otäcka hallucinatioper, Till slut fick han för sig, att han begått synd mot den helige Ande, ett hjernspöke, som föröfrigt ännu i våra dagar är i stånd att finna okunniga och bigotta själar. Lik Esau hade han sålt, sin förstfödslorätt och fann ingen möjlighet till bättring, vIngen, skref han sedermera, känner dessa dagars fasor utan jag sjelf Pilgrimsresan gaf luft åt hans känsla och fantasi. Han fick ära och glans, han fick imitatorum pecus ) så som ingen. annan, utom kanske Robinson Crusoes författare; men hvad mera var, han fick frid och simneslugn. Den siste i klöfverbladet är Oliver Goldsmith, Landtprestens i Wakefield berömde rörfattare, en äfventyrlig sälle, i sin karakter som menniska en Lidner, lika godhjertad och lika oefterrättlig. Kostliga äro Landtpresters öden. Kreditorerna lågo öfver den arma författaren. En exekutionsbetjent stod på tröskeln. I sin nöd sände Goldsmith bud på originalet Benjamin Johnson. Denne lemnåde budet en guin och lofvade sjelf komma efter. När han anlände, mötte honom samma syn som Thorild hade förmånen skåda vär han emellanåt förbarmade sig öfver Lidner. Goldsmith hade vexlat guineen, skaffat sig en butelj madera, och utgöt som bäst sin galla öfver den roflystna värdinnan. Johnson satte korken i buteljen och bad vännen betänka hvad bans frid tillhörde. Goda råd voro dyra, ty Johnson egde icke mer än den guin han lemnat. Då drog Goldsmith fram ett manuskript. Johnson ögnade deri, fann åtskilliga vackra ställen, gick genast till en bokhandlare och kom tillbaka med ett honorarium af 60 pund sterling. Det var Landtprosten i Wakefield, som på detta sätt gjordo sitt inträde i verlen. Han skref som en engel, denne Goläsmith — sade den berömde skådespelaren Garrick — och talade som en papegoja. Jian var den mest otympliga, naiva, ja till och med okunniga varelse. Han har skrifvit handböcker i politiskoch naturalhistoria, de der öfverflöda af de löjligaste misstag och galenskaer, men det oaktadt fängsla läsaren. Han unde med knapp nöd — påstod Johnson — skilja en häst från en ko, och likväl skref han rätt goda kompendier i zoologi. Om hans anatomiska kunskaper vitnar fördelaktigt, att han ihärdigt och med hetta påstoäå sig tugga födan genom att sätta öfverkäken i rörelse. Föröfrigt ljög han icke ogerna. Men vi hafva kanske redan alltför länge tagit utrymmet i aosnråk för denna till arktalet och priset obetydliga bok. Vi tillägga blott: Gode vänner, män och tvinnor, är det någon som mig hör,, så skaffar han sig utan tidsspillan dessa mästerliga små essays. En förläggare i den lilla staden Carlshamn tillkommer äran att bafva till trycket befordrat denna äfven i och för sig ganska förtjenstfulla öfversättning. Slägga och Städ. Roman af Fr. Spielhagen. norcitftnind från frodia Anrell nn