Aftonbladet – 18 juni 1870, sida 2

om, med oföränderligen samma resultat. Det ärkliga och för vår domareskår hedrande inväffade nemligen att målen, som handlades vid re olika rådhusrätter, vid två hofrätter och utligen vid högsta domstolen, som här utöres af senatens justitiedepartement, vid alla essa domstolar fingo den utgång att tidninarne frikändes. Grefve Adlerberg blef nu n ytterligare förgrymmad öfver att pressen unde gå fri för anklagelsen för en dylik, il. ans tanke förmodligen himmelsskriande förrytelse, och man vet berätta att han bitert beklagat sig öfver att domstolarne åda. alade så mycken osjelfständighet! Emellertid voro Björneborgsmarschen och Vårt land genom musikcirkulärets bestämnelser att betrakta såsom halft om halft örbjudna. Detta väckte naturligtvis hos beolkningen, som i så hög grad älskar dessa nelodier, stor harm och förtrytelse, och dessa änslor gåfvo sig luft bland annat genom en not hr generalguvernören personligen riktad lemonstration, bestående deri, att ett antal kolungdom tågade förbi hans boning, under fsjugande af Björneborgsmarschen. En sådan sidvördnad mot höga öfverheten unde naturligtvis icke lemnas onäpst, och ter emanerade ett af dessa dekreter, som jort den Adlerbergska regimen så egendomigt märkvärdig. Denna gång blef det senaen som fick träda i förgrunden och på kejerlig befallning — naturligtvis införskaffad ue grefve Adlerberg — utfärdade det s. k. ippfostringscirkuläret, stäldt till samtliga lomkapitel och skolor i landet och innehålande skarpa förebråelser till hemmen och skolorna derföre, att de icke så uppfostra ungdomen, att de rätta undersåtliga begreppen hos det uppväxande slägtet inplantas. Att denna allmänna upptuktelse väckte i landet allt annat än angenäma och vrätta andersåtliga känslor, lär knappast behöfva antydas. När jag härnäst finner pålitlig lägenhet ärifrån, skall jag redogöra för åtskilliga administrativa förfoganden, af hvilka några hafva sin hufvudsakliga betydelse genom det vitnesbörd de lemna om vederbörandes småaktighet och skuggrädsla, medan åter en annan, den som konstituerar den nya skolstyrelse, hvars upprättande blifvit en följd af kyrkans och skolans åtskiljande, utan tvifvel är att betrakta såsom en bland de vigtigaste åtgärder, som här i landet på sista tiden blifvit vidtagna, Jag skall i sammanhang dermed få tillfälle att jemväl meddela ett och annat om den bekanta presspetitionen och åtskilliga demonstrationer, gerom hvilka man gjort lifvet surt för pressöfverstyrelsens ordförande, professor Arrpi. Innan jag slutar för denna gång, vill jag emellertid, till kompletterande at meddelandena rörande censurförhållandena, omtala ett par anekdoter. Det berättas nemligen, att hvarje gäng en tidning i Helsingfors blir seqvestrerad och den tryckta upplagan följaktligen tagen omhand af magistraten, skola hvar och en af magistratens samtliga herrar ledamöter städse, när de begifva sig bort från rådhuset, förse sig med ett exemplar hvardera af det såsom incendiert betraktade tidningsnumret, sålunda dragande försorg om att giftet, som skulle oskadliggöras, åtminstone i små doser blir utspridt. Jag har anledning tro att det är på denna väg jag vunnit min kännedom, i andra eller tredje hand förstås, om ett och annat af hvad de undertryckta tidningsoumren innehållit. Den andra anekdoten kommer från en landsortsstad, hvars namn jag likväl vill förtiga. Nog af, i staden fanns en tidning, och följaktligen äfven en pressombudsman. Trakasserad genom den nya presslagen, var tidningsutgifvaren betänkt på att nedlägga bladet, som kanske icke heller bar sig rätt väl såsom affär. Då skulle naturligtvis pressombudsmannen blifva öfverflödig och förlora sina med befattningen förenade inkomster. För att nu rädda någon del deraf åtminstone, erbjöd han sig, så påstås det, att afstå halfva arvodet — till understöd åt tidningen!