Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 3

Haus Ira Val re Till Redaktionen af Aftonbladet! Då jag under en resa från hemmet omsider e! farit att en recensent af Antiqvarisk Tidskrift eder tidning gjort åtskilliga anmärkningar öfve en lista Vestgöta-ord, som jag från 1862 och 186 infört i mina då till K. V. H. och Antiqvitetsaka demien afgifna, men nu först sålunda i sammandra gjorda årsberättelser, anhåller jag tit. behagade sin ärade tidning mottaga dessa ord till genmäle Sedan rec. först med allt beröm talat om d flera lärda uppsatserna i tidskriften, tager han, ef ter ett förutskickadt hot, slutligen min lilla Vest söta ordalista under upptuktelse, och det med e äftighet, som under den stränge herrns hugg u mörkret visserligen betagit honom all sans för bil ighet och rättvisa. Att rec. verkligen gjort sin: unmärkningar med ovilja synes tydligen äfven deraf tt han ej ens velat antaga möjligheten af tryck el i en uppsats, som jag icke sett på sju till ått: ir, och hvars korrektur icke af mig blifvit besörjdt Derföre kan detta obefogade anfall omöjligen blot syfta den oskyldiga ordalistan, utan meninger lermed är väl isynnerhet att skrämma för fram iden. — Utan att besvara de många hvassa till nälena om den rikligt tilltagna procenten af ag var bland hvetet, att jag en tredjedel af tiden gåt vå villoväg, att man ej önskat att ett sådant stycke unnits i ett verk, som bär det vackra namnet An iqvarisk Tidskrift, m. m., ber jag blott att der få göra några befogade motanmärkningar. Så unda, då den namnlöse rec. ej alls velat se de illa, Jag på fornväsendets område med stor möde ckats uppleta samt medelst skrift och ritningar örsökt framställa i mina berättelser till nämnda kademi åren 1861—64, utan blott lagt sig vinn m att förbise och nedsätta allt, får jag upplysa tt antiqvariska forskningar i vanlig mening, men ngalu egentlig språkforskning enligt instrukionen var hufvudföremålet för min wverksamhet: mm denna senare må mina berättelser i k. akadeniens samlingar vitna hvad de kunna inför billiga lomare. Under sådant fornforskande tillåt jag nig — hvilket rec. menar var så olyckligt — att fven anteckna ett och annat allmoge-ord, som unler färden från socken till socken föreföll mig på ågot sätt anmärkningsvärdt; och sålunda uppstod n liten ordsamling, visserligen utan all tanke på ågot slags ofelbarhet (hvilket i alla fall knappast an väntas ens af den, som är född i orten). Ty nin mening dermed var blott att hopsamla några pridda drag af folkspråket i den ort (Skaraborgs ån), jag då bereste, för att sålunda kunna undertälla den lärda åkforskningens dam ett och nnat landskaps-ord,. som utan vidare letande förem. Då jag nu verkligen lyckats väcka den språkirde rec:s uppmärksamhet i detta afseende, tycjag, att jag ej dermed gjort så illa, tvärtom. hvad enfaldig oskuld eller egenkärlek kan ligga deruti eller hvad skada skulle det medöra för en stor sak om något hvar, under hvilket lags forskningar för öfrigt som helst, derjemte oge vara på äfven andra föremål, som möjligen unde väcka de högt lärdes uppmärksamhet? Så ar jag städse samt i flera fall gjort och derför itid blifvit tackad af många våra vetenskapsmän vidt skilda ämnen. Och jag tror sanherligen att . ex. den store Linn icke skolat bli så förgrymnad som den stränge rec, härvidlag, om en enfallig vandrare vid vägen tagit en blomma och lemat den, såsom möjligtvis märklig, till. den djup: änkte blomsterfursten, som väl kanske skulle hafva agt den åsido, såsom allt för vanlig, med ett mildt öje, men aldrig med hån: han var stor och just lerföre mildsinnad. Men jag ser nu vid elden af ec:s straftande vrede; att våra dagars store forkare ingalunda tycka om några obbtydliga säthare i landsorterna, desse vetenskapens arbetskarar, och att ingen nyböriare, utan blott verklige nästare må våga sig till att ens understullnings is med ginp förslag nalkas vetandets höglärde donare; ty då får man, såsom jag nu funnit, skam ill tack. fe : Emellertid är rec:s omdöme ingalunda yttersta omen i detta ämne; och då jag, på resa stadd, j nu har min handskrift till den omtvistade ordaistan till hands, kan je så eng afgöra, huruvida cke åtskilliga af de fel, öfver hvilka rec. ondgöes, kunna hafva uppkommit genom ett lätt förlårligt förbiseende vid tryckningen. Emellertid nser jag, oaktadt rec:s tvärsäkerhet i sina omdöoen, att blott den, som är mycket ovan med att land AE samla ett bortdöende folkspråk, an trö sig fulit säker vare nig Jå äg språkliga ormerna eller ordens rätta Betydelse, hvilket ållt nycket yvexlar på olika ställen, till och med inom n och sanima focken samt under några få årtionlen. Också måste man väl häxvjd något lita på amlaren, helst ju den ene forskaren hörer så och n annan annorlunda, hvarföre ej sällan begge unna hafva rätt; och onödigt är det väl ätt för Iya N ord uppgifva hemulen efter en P. Olsson ch Anders bson? Hvad ätör vidkominer talet mm de många rent svenska orden i min Vostgötaista, får jag hemställa om ej bra mycket sådana rd och Attryck också förekomma i de flera uppatser om allmoge-apräket, som utkommit under le senare åren, och detta icke utan stör nytta; ty id upptagande af ord är det ofta bättre att aneckna för mycket än för litet. Ja, enda möjliga ättet att få RR gfäsehet om äg Lt ndga delse och att slutligan vinna någon fullständiget uti Vara Mata C Yändsortsmål är visserigen, att flere språksamlare snarast företaga ig att också hopbringa ordalistor, så goda som nöjkigt, för att efterhand öfverlemnas till de verkigen språklärdes behandling, — eller alldeles såem jag gjert, fast med så ringa framgång, menar ec. Det förstås, att det alltid är bäst att inödde män samla landsorternas folkspråk, äfven ti Wostergötland, ett för språksaml.ndet så rikt ch fruktuppfyldt fältn, men på hvilket dock ej ågon vestgöte, såvidt jag känner, uppsamlat och tgifvit någon rikligare skörd sedan 1772, då sal. ;v. Hof utgaf sin Dialectus Vestrogothica. För frigt trodde jag, att. då den nämnda ordalistan ar så liten samt, ehuru visserligen icke företafvad af någon sjelftillräckligheti, jag ej borde esvära de af rec. nämnde hertapng hed skärs åandet af ett så anspråkslöst utkast. Vill Rec. nödvändigt vara grnflig, må han då jellre använda sina krafter mot de många förtörarne af fet ålderdomliga och fosterländska, ch ej mot de få, som alltid och på alla sätt sökt evara detsamma. Slutligen får jag försäkra, att, ehuru jag nog an veta, det rec. från sin höga ståndpunkt ej befatta sig med småsaker, också jag rätt ge, eller pnder snart 40 år, på mitt håll sökt fter mina krafter sammänleta och anteckna hvarshandä från forntiden. Det jag mäktat åstadomma under de fyra år jag reste för akademien, an ses i hennes samlingar af de årsberättelser g då insände, oc af Hj den för 1864 inneattade, efter hvad jag vill minnas, 85 folio-sidor ad omkring 500 teckningar: men både text och