Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 2

VN un hans stora nåd, som låtit en så utmärkt mar bli fästad vid hennes barn. Fröken Denk wart fann sig härvid nödsåked ätt återigen ta till batisttäsduken och förklara att hon var en verklig känslorsenniska, som vid alla högtidliga tillfällen i lifvet kände sig särdeleg upprörd, isynnerhet då någon ingick en äkta förening. Pet var ett vigtigt steg, och ingen visste hvilket öde ett sådant po; inge. till mötes; det skulle kanske inte alltid vandra på rosor, men likväl hyste hon det allvariga hopp, all hennes bror och Agatha skulle pia ett undantag, och hon ansåg att all möjlig trefnad och sällhet borde uppstå genom detta giftermål. Derpå berättade fru Bernard om alla de lidanden och sorger hom haft i sitt lif, från och med då hon sjösjuk for öfver hafvet, tills hon och två små oför. sörjda barn hade fått underrättelsen att hennes man förlist, då också hon fann för godt att begagna sig af sin näsduk, under helig försäkran att hennes Agatha alltid utgjort: för hemne en verklig välsignelse, Fröken Denkwärt betviflade naturligtvis icke. detta. Sedan började fru. Bernard: tala om den god het fröken Denkwärt bevisat genom att i så många år sköta om sin brors hus, en godhet, den hon nästan kallade för en uppoffring. Fröken Denkwart häntydde nu å sin sida på att också hon möjligtvis kunnat göra månget godt parti, något som: fru Bernard nickade oerhördt många gånger bifall till; men att hon endast tänkt på sin brors lycka, och den lilla -moderlösa Martina. Detta fattade fru Bernard så väl, hon sade att hon riktigt förstod fröken Denkwart, hvarpå le i ett utbrott af entusiasm tryckte hvarindras händer och prisade sig yckliga att ia funnit hvarandra, och nu nyttjades båda väsdukarna, och du-kyssen vexlades mel an de båda sympatiserande damerna. (Forts.)