Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 3

cr ee TT EM PF b var i kristendomens intresse han utslungade alla dessa skärande, förtviflade paradoxer, att det var i kristendomens intresse han förde oss från det estetiska genom det etiska till det religiösa, och här skulle äfven en kallblodig analys af ett hängifvet, bristande qvinnobjerta vara fullkomligt på sin plats, icke mindre än analysen af en äkta erotikers estetiska anmärkningar under de rön han ut. för. Alltsamman blott afskräckande exempel! Genom sina Efterladte Papirer kommer Kierkegaard att stå i en annan dager. Man finner t. ex. att han användt en otrolig möda .på att glätta och finpolera de lysande paradoxerna i Enten-Eller (de så kallade Diapsalmata), att de icke äro diktade i kristen-domens intresse, utan äro ömt älskade barn, kött af hans kött och ben af hans ben, vul: kaniska utbrott af ett förtvifladt inre. Paradoxen var hans lifs patos; just derför blef I hans framställning af Kristi lära så asketisk . grym. Simpla förnuftsmenviskor skola finna ett märkvärdigt ljus kastadt öfver hans egenskap af asket, hans martyrskap för kristendomen, då han säger: Som Barn blev jeg strengt og alvorligen opdraget i Christendommen, menneskeligt talt, afsindigt opdraget: allerede i den tidligste BarnI dom havde jag följe mig paa Indiryk, som ing, der havde lagt dem paa mig, selv segnede under. den tungsindige Ol yckeln till denne rikt begåfvade fanatikers lifsgåta synes oss ligga i dessa ord. Men detta är icke allt. -Vi finna att den kallblodige anatomen bokstafligen uppleft, Ihvad han skildrar i Forförerens Dagbog. Då idet grymma psykologiska rönet varslut, gick I han öfver till något-annat, sägande som meI dicine professorn då patienten dog under behändliogen: Duger ej, tag bit en annan! Vi säga således utan att skygga inför dem Isom hisna dervid: Enten-Eller erbjuder rätt många jemförelseputikter med Amorina. Man må icke med ett öfverlägset smålöje säga oss: Enaten-Eller är en spekulatif afhandlivg, Amorina är ett drama. Hvilket misslyckadt försök att konstrueral!... Ty hos Almqvist togo tavkarne objektif gestalt, hos Kierkegaard var allt abstraktion. Den förtviflade verldsåskådniog, som ger sig luft i d:r Libii grofkorniga humoresker, eller mördaren Johannes hädelser: — denna förtviflade -verldsåskådning kan äfven vara iklädd formen af-skärande paradoxer. Och äfven Amorina innehåller ganska mycket gudligt tal. Almqvist kan ju i kristendomens intresse ha velat försvara det fysiska mordet, likaväl som Kierkegaard det psykiska. Ty hvad är Forförerens Dagbog annat än en obdjektif framställning af ett psykiskt mord, efter hvars fullbordande mördaren anmärker, att ett nytt rön på ett nytt experimentalfält icke vore utan sitt intresse. Den som är road-af detaljlikheter bedja vi studera inledniovgen till Amorina och inledningen till -Enten-Eller; med några namnförändringar och några uteslutningar kunde dessa novellartade företal utan stor fara för sammanhanget byta plats. En dylik tillfällighet eger natuvligtvis ej någon vigt, men den stora frändskapen i förtviflan, kärlekslöshet och ironisk styrka vilja vi framhålla. Vi nämnde ironisk styrka — alltsedan Swifts dagar torde kanske ingen varit i stånd att häri bjuda Almqvist och Kierkegaard spetsen. Paradoxerna i Enaten-Eller ärochelt enkelt makalösa; Almqvist försökte sig någon gång i samma genre, men ej med samma framgång. I stället har han lemnat ett sådant ironiskt mästerstycke som Marjam, en sådan lefvande sarkasm som d:r Libius i Amorina. I detta sammanhang; vilja vi erkänna en olikhet mellan Almqvist och Kierkegaard — uppfattningen af äktenskapets ide. Såsom specimen för filosofiska graden utgaf Kierkegaard ett snillrikt arbete 6) — en ironiens historia, deri han, på tal om nyromantikerna, formligen slagtar den arma Fr. Schlegel och bans vanskapliga barn Lucinda. I poesiens eget namn blottar han sin skarpa tveeggade klinga, och den famösa går-anteorien kan — trots alla stora olikheter mellan Almqvist och Schlegel — anses i och med-detsamma på ett glänsande sätt vederlagd 7); ty äfven den har intet resignationens moment, afser ej något äktenskap ( en förbindelse i lust och nöd), utan. biott ett kontrakt för så lång tid det bär sig väl. Man kan derfor ikke godt bare sig for at smile, naar en saa spinkel og svagbygget Kjerligheds-Forbindelse vil indbilde sig at kunne trodse Livets Storme — det kunde ju ord för ord vara sagdt om Sara Videbäck och den raska sergeanten. Men om Kierkegaard haft någon kännedom om Almqvists skrifter eller ej, gör egentligen ingenting till saken. Almqvist debuterade mer än tjugu år före Kierkegaard (Om Begrebet Ironi var dennes första större arbete) med en liten skrift 8), der han redan har sin går-an-teori färdig in nuce: från alla sidor hör han återskallet af det kalia tomma ljudet Moral 0. 8. v., anmärkningsvärdt alldenstund George Sand m. fl. långt senare beträda arenan, och en mängd mot Almqvist riktade beskyllningar för piagiater i och med detsamma förfalla. Men vi återvända till vår jemförelse. Kierkegaard har således otvifvelaktigt en ädlare uppfattning af äktenskapet än Almqvist, men månne icke Almqvist har en ädlare uppfattning af qvinnan än Kierkegaard? Kierkegaard sammanfattar alla qvinliga dygder uti detta hårda bud: qvinnan skall vara tyst. Sjelf var han, som vi redan påpekat, i sitt förhållande till qvionan den grymmaste despot, och någon tauke på qvionans rätt till likställighet med mannen har visst aldrig fallit honom in, Ja han uppskruafvar sig slutligen till de mest hätska utfall mot qvinnan, såsom vore hon i sjelfva verket kristendomens arffiende 9). Han går så långt att han icke kan förstå hur någon kan vilja förena det att vara kristen med det att gifta sig; kristendomen befaller uttryckligen eenligt Stand 0. 8, V. 6) Om begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates. Kjöbenh. 1841. 7) Man kunde nästan se en snärt åt Almqvist i dessa ord: Man skal derfor ikke indskrenke sig til at afdeclamere nogle Moralia mot den hele Streeben, som siden Lucinda, ofte med met Talent, ofte bedaarende nok, har paataget AA An oh mldledAa Lt a 15