Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 3

a VB denna parallel. Ty vi våga nu lugnt säga: båda desse eminenta snillen voro i grund och botten besjälade af samma id, det suveräna jagets id; båda dessa eminenta snillen voro i ka: rakter såväl som i begåfning och författareverksamhet med hvarandra nära beslägtade Men — skall man invända — Sören Kierkegaard var det stora sanningsvitnet, som lefde och dog för den förrådda kristendomens sak Ja, vi veta att dogmen lyder så, men vi veta ock, hvem som dikterat dogmen. C. J. L. Almqvist meddelade om sitt författarskap tvenne särskilda rapporter. Monografien och Den sansade kritiken; Sören Kierkegaard likaså: Om min Forfatter-Virksomhed och Synepunkten for min ForfatterVirksombed 2). Här är dogmen formulerad Bittrare, än Kierkegaard och Almqvist hånade aldrig Voltaire den officiella kristendomen. Hans Ecrasezs lUInfame! genljuder i deras skrifter. Men hvarken Kierkegaarc eller Almqvist var någon Voltaire. Båda fasthöllo supranaturalismen, båda bekände Kristi guddom, men båda undveko att närmare bestämma den helige Andes person. Båda förklara sig vilja återinföra den första kristna kyrkans bekännelse, icke betänkande att en sådan återställelseakt är en omöjlighet; ty utvecklingens, framåtskridandets ide har herraväldet. Båda förkunna som kristendomens kärna: den absotota sjelfuppoffringen, köttets dödande. På Almqvists blorösterspråk heter detta: Vi skola offra rosor åt Herran;. hos Kierkegaard: Vi skola hata oss sjelfoa, vi skola afdön. Båda bespotta dopet, konfirmationen, nattvarden, vigseln. Vi hänvisa i a!lmänhet t. ex. till Marjam, Columbine och Öieblikket, der dessa läror stå att finna i sio mest konkreta gestalt, men tillåta oss särskildt sammanställa Almqvists Helsans Evanvgeliumn och Menniskans stöd, med Kierkezaards berömda uppbyggelseskrift Til Selvprövelse,. Icke för att oppvisa något möjligen befintligt kätteri göra vi denna sammanställning; det finns äfven anhan frändskap mellan Almqvist och Kierkeaard. ; De som nä korsa sig vid Almqvists namn fröjdade sig en gång åt Menniskans stöd och Helsans Evangelium med samma andakt som de sjöpgo hans barockt gudliga visor i enlighet med hans egna turkiska melodier. Emellertid skall man här finna en mängd floskler, sofismer och plattheter, inväfda bland förnuftiga tankar och poetiskt vackra bilder. Så skall man ock finna i skriften Til Selvprövelse rätt mycket meningslöst joller vid sidan af snillrika tankar och skarpsinniga deduktiorer. Läsaren känner samma öje som då han inhemtat några sidor i ett väl uppstäldt filosofiskt syståm. Men vi fråga: är det icke lika platt som löjligt att likna den helige Ande vid en kusk — en kunglig kusk — och apostlarne vid hästar som draga kristendomen in i verlden 3)? Lyckligare var Alwqvist i valet af bilder, men Almqvist var skald, Kierkegaard icke. Och likväl lefde Kierkegaard i den underliga inbillningen att hade blott vigtigare angelägenheter lemnat honom tid dertill, skulle han blifvit en af verldens ypperste skalder — en lära som hans blinda beundrare än i dag förfäkta. Liksom om inspirationens gudagåtva skulle låta sig qväfvas efter behag! Mera befängda ideer fostrades aldrig af Almqvist än af Kierkegaard, men Almqvist med sin vidunderliga fantasi var i stånd att gifva dem dramatiskt lit, Kierkegaard icke. Dagboksanteckningarne förvara en oändlig mängd utkast till tragedier, noveller etc. Ett sådant är så karakteristiskt, att vi anföra det, så mycket hellre som Almqvist fallit på samma ide och äfven-utfört den: Motiv-til en Tragedie: at lade Hölten have udfört en cegte stor Bedrift;-uden at.Collisionen wndirceler först bagefter, og da begynde Stykket. Hvem tänker icke härvid på Signora Luna, der enligt Almqvists egna ord den tragiska katastrofen, hufvudolyckan, slaget som krossar, står för Luna icke vid styckets slut, utan vid dess begsmnelnen händer henne straxt i början. ch Dön Juan! Ooupphörligt återvänder Kierkegaard till Don Juan. Han har öfver Mozarts musik till Don Jaan skrifvit något så skarpsinnigt, att kännare förklara sig endast med hjelp af Kierkegaards analys kunna fullständigt uppfatta alla skönheterna i tonskapelsen 4). Och denna, man kunde säga, vurm för musik — och särskildt för musik öfver Don Juans-ideen 5) — delades icke den af Almqvist? Han som sade sig ända från barndomen ha varit dominerad af det musikaliska sinnet,, han som skref ett drama — delvis det mest praktfulla och mest musikaliskt välljudande vi ega på det svenska tuoogomålet — just öfver Don Juan, vi mena Ramido Marinesco. Äfven Kierkegaard ville skrifva någon dikt öfver Don Juan, märk: han vilde skrive. Almqvist har skänkt oss ett drama — ett ohyggligt drama af gripande poetisk skönhet och Shakespearisk humor — en dikt, som han sjelf kallar en hvass värjudd, stäld på mensklighetens ömtåligaste nerv. Nog låter det håråt förrän man dervid blir van; men i kraft af dagboks-anteckningarne våga vi säga, att Kierkegaard skänkt oss något dylikt. Utan att blekna våga vi säga, att Enten-Eller erbjuder rätt många jemförelsepunkter med Amorina. Så länge Kierkegaard stod som en sfinx med helgonglorian kring panvan, vågade man kanske tycka att ett och annat i EntenEller, och framförallt Forförerens Dagbog, var hårdt och kärlekslöst, nästan demoniskt. Men vi fiogo lära af Kierkegaard sjeli och af alla som skrefvo om Kierkegaard, att det 1) Af Sören Kierkegards Efterladte-Papirer. Kjöbenhavn 1869. 2) Utgifven efter förf:s död. Uttryckligen kallad Rapport til Histerien, och uppstäld i hufvudafdelningar, underafdelningar, kapitel, paragrafer och epilog. 3) De trak den ogsaa igjennem, ja, det gjorde de; men de vare ogsaa godt kjörte, ja det vare de o, 8. v. — Märkligt är att denna i flera variationer utförda jemförelse är Kierkegaards enda utförliga behandling af den tredje personen i guddomen. Almqvist är i detta afseende