Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 2

digt erkänt min skuld och blifvit förlåten ,..... Han var och är en narr! . Och hon nickade med sitt lilla hufvud och log, nöjd åt det samtal hon nyss hade haft; ty hon hade vetat att det en gång skulle komma och fruktat dess utgång. Hon hade förotsett att Edvard Denkwart skulle komma för att söka ställa sig mellan henne och det mål, hon svurit att opphinna, och var nöjd att detta ögonblick var öfverståndet och vägen åter fri för henne. Hon tänkte härpå då hon med sin lätta gång, mjuk och smidig som en kattunges, nalkades. den enkla toilettspegel, hvars inskränkta omfång blott tillät återgifvandet af hennes bröstbild; hon närmade sitt ansigte till glaset och betraktade den vackra bild, som nu antog en stark sinnesrörelses alla nyanser, från att vara vredgadt och hånfullt ill den oskuldfullaste undergifvenhet: Jaså, så är marionettspelet i fall gång! sade hon och ett litet lätt-skratt rullade fram fver hennes rosenläppar; derpå gaf hon sig sn lång mönstrande blick, innan hon gick in närmaste rum, der bon ropade sin mor. Det var underligt att mamma direkte släppte in Edvard Denkwart till mig! Hvad säger du, mitt välsignade barn! Iote har jag släppt in honom; tamburdörren måste ha stått olåst. Jag må säga, att komma hit! Han skulle ju aldrig mer i detta lifvet söka dig, och hon lyfte beskärmande upp sina händer. Och han ville inte mera och inte mindre än att jag skulle bryta min förlofning! Han Köl på att stälfa till ett riktigt stormande uppträde; men jag var henom; för klok! Hvarför står du der och ser på oss, Lioa? Stäng till dörren! Min Gud, en sådan näsvisHet hos tjenstfolket nu för tiden! Att du skulle bryta din förlofning, barn! Skäms han inte! Men tänk om det skuile