Aftonbladet – 11 juni 1870, sida 2

då syntes honom mindre dåraktig, så hade det bedrägeri han varit utsatt för likväl fallit som natt öfver bans lif, och någon kärlekens och förspningens gryning skulle kanhända aldrig randas för honom. — Då ban nalkades en qvinna var han likaså törsigtig som när han med sonden skuile göra någon betänklig undersökning. Han hade en gång misstagit sig, han skulle icke -göra--deten gång till — hans korta vårdröm, med nyväckta känslor och nyväckta under, var förbi, — den brusande bäcken var en uttorkad pöl, de gröna, vaggande ängarna voro gungande träsk, och solen stod i sommarhettan högt på himlen och förbrände allt. När ban först börde pyheten om att hans fosterfar skulle gifta sig just med den ävinna, som han så ömt hade älskat och som så grymt bedragit honom, så hade han skrattat som åt vågot högst otroligt; men när intet tvifvel mera återstod, hade han i sitt sinne med ett utbrott af vredesmod anklagat Agatha, för att vara den djerfvaste, oförskämdaste varelse, den listigaste kokett som fanns på Guds gröna jord; han hade förespått olycka för den man som förenade sitt öde med hennes, och han hade svurit att hans farbror åtminstone icke skulle bli den olyckliga narren samt i denna sinnesstämning rusat åstad till Agatha, som han ej hade återsett sedan en viss afgörande brytningsstund; Men likasom en tung kedja alltid lemnar märke efter sig, så fanns i den gamla kärlekens ställe ett visst intresse, som hvarken gjorde honom så sträng eller så klarsynt som han eljest brukade vara, och han fastnade i de fina spindelnätstrådar Agatha utlade för honor. : Ja, hon är verkligen långt bättre än jag trodde, hade han tänkt, då han tände sin cigarr, och han hade icke hupnit röka at den innan han