Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 3

skulle rahdas; Föredrag både allvarliga oc humoristiska aflöste hvarandra. Amanuense; Richhorn gaf ön öfversigt af Kronobergs bygg nadshistorla med stöd af gamla räkenskape och andra handlingar I kaminararkivet. Kongl sekr. Gethe föreslog en skål för fostörlanset hvarvid en vacker qvartett från ett af hvalf !ven uppstämde Hell dig du höga Nord, D , Sohlman talade om det band äf gemensamm: Iminneny farhågor och förhoppningar, soth för -lenade oäs alla; så att vi, ehuru hållande pi l våra egendöinligbeter såesm Wärendsbor, ner kingar, södermanlänningar, Westgöter 0: 5: Vv lika varmt känna, att vi äro svenskar od föreslog en skål för den svenska nationaliteten, såsoin ee friskt lefvande och egendomlig gren af den nordiska. Lektör Blomstrand och major Krusenstjerna höllo humoristiska tal med anledning af det gjorda fyndet. Det började etnöllertid lida mot solnedgången och återfärden anträddes, dock icke ännn till steden, utan till ett stycke derifrån vid Helgasjöns strand särdeles vackert belägna Evedals helsobrunn, i hvars salong en präktig sex var anordnad. Kontraktsprosten Palmlund f reslog här i ett vältaligt och 1 forihelt hänseende fulländadt föredrag,på wärendska landtbefolkningens vägnar, en skål för Svenska förhmibhesförehitgen, hvilken besvarades af dr Sohlman, som utvecklade, huruledes kästerna redan hunnit få bekräftelse på yttrandet i den gamla S:t Sigfridslegenden om det land, som heter Wärend: Theer war ok mykit got, swa som godh fiskeivatn, bi ok honagh; akir ok wena enghia ok thiokke skoga, ok margahanda diwr inoan; men framför allt hade man lärt sig, att der finnas ädla, lefnadsfriska menniskor med hiertat på rätta stället. Först efter midnatt skedde hemfärden till staden; Torsdagen kl. 10 f. im. samlades åter deltagarne i mötet å stora stadshusstälen för att fortsätta öfverläggningarne. Till behandling förekom först sjette punkten i programmet, så lydande! Anträffas svenska minnesmärken från äldsta ti: der ined en ornamentik af så egendomlig karakler, att den itke visar spår af främmande inflytelser eller mönster? Förhandliogarne härom öppnades med ct inledande framställning af d:r Sohlman. En utmärkt tysk konstforskare, C. Schnaase, har med afseende på den gamla nordiska drakoch ormslinge-ornamentiken, specielt sådai den förekommer på sniderier i de gamla norska träkyrkorna, tttalat den åsigten, att densamma ursprungligen är ersisk och blifvit från Irland. samtidigt med kristendomen införd till Norge, och han stödjer detta sitt-antagande på den ormslinge-örhathentik, som man finner i gamla manuskripter, härrörande fråti irländska klöster. Denna åsigt har funnit understöd af den förtjenstfulle norske arkKäologen N. Nicolaysen, som, då han 1853 besökte den stora expositionen i Dublin, frapperadesaf den stora likheten emellan ornamentiken i de vid nämnda tillfälle exponerade irländska klostermantskri, terna samt träutskärningarne i de norska stafkyrkorna. För sin del hade talaren icke kunnat omfatta denna åsigt, utan kännt sig oppositionelt stämd emot densamma. Om man nemligen skulle vilja antaga, att ornamentiken uti de gamla norska sniderierna vore importerad från några irländska kloster, hura skulle man då förklara, att samma ornamentik förekommer allmänt på de svenska ruostenarne, äfven de allra äldsta, och synes noga hänga tillsammans med hela denna art af minnesskrift? Näppeligen kan man antaga, att de svenska runomästarne gått i lära, vare sig i Irlaod eller England; isynnerhet då det är bekant, att de första missionärer, som i Sverige predikade kristendomen, kommo från ett helt annat håll, att de, såsom Rimbertus berättar, af sjelfva konungen fingo ära sig skrifva runor och då ett gammalt anglosachsiskt manuskript intygar att runskriften stammar från Norden (in gente Nortmannorum primitus inventm). Dessa tvifvelsmål och denna oppositionella stämning hade utvecklat sig till bestämd motsägelse, sedan talaren läst Westwoods 1868 utgifna lyrbara verk, som innehåller facsimiler från le märkligaste anpglosachsiska och irländska nanuskripter af ifrågavarande slag. Talaren nade då visserligen i de irländska munkares arbeten funnit prof af en särdeles fint itbildad drakoch ormslinge-ornamentik, iknande den nordiska, men använd på ett lika sätt och af en i viss mån annan kaakter. Det visar sig nemligen att denna rt af ornamentik icke användes enbart, itan såsom ett i en helt annan slags ornanentik upptaget element, hvilket dessutom ir både symmetriskt anbragt och tillika i in inre anordning företer en viss symmetri ch regelbundenhet. Det synes derföre mer in antagligt, att de irländska munkarne funlit behag i dessa nordiska ornamenter och lerföre upptagit dem med ibland öfriga moiver, som kunde användas vid utsiringen f deras manuskripter. Uti norden, på runtenarne, på de norska träkyrkornas sniderier isar det sig, att demma ornamentik är hemnastadd och fritt utvecklad; här gestaltar len sig i enlighet med sin natur till en all-! jeles fri fantastisk lek, utan all tanke på ymetrisk anordning och utan inblandning af eometriska eller andra regelbundna sirater. Iela denna drakoch ormslingeornamentik r utan tvifvel urgammal i norden och samnanhänger nära med det fantastiska elemenet i våra myther och fornsagor, de äro alter af samma fantasi, som skapat Midgårdsrmen, Fenrisulfven, Sigur Fafnersbane 0. s. . När kristendomen infördes i vårt land, å fanns här intet måleri; denna konst blef lerförehelt och hållet importerad och dernom fick den inbemska ornamentiken ingen lats, utan den äldsta ornamentik, som der örekommer, är den som hörer till den ronaniska stilen. Emellertid skymtar likväl å ett eller annat sätt lusten för användingen af drakmotiver fram äfven inom måeriet. Så finner man t. ex. på åtskilliga nedeltida svenska kyrkomålnivgar helvetet ymboliseradt genom ett drakhufvud med idt uppspärradt gap, i hvilket de, mot hvilka å yttersta dagen förkastelsedomen uttalas, ufvudstupa nedstörta. Inom träbyggnads.onsten och i träoch stenskulptur fanns leremot redan före kristendomens införande n viss konstfärdighet och en viss utbildad til, hvilken derföre också fortsattes och så0 om värna It li mnadao aftarn da nva ha OSV OP OM oo ee