Aftonbladet – 7 juni 1870, sida 3

hr Wennerberg, när han gjorde sitt inträde i svenska akademien, och man fann att Gluntarnes och de fromma kompositionernas mästare ock var en mästare i äreminnet. Han gjorde rättvisa åt Kristian Erik Fahlerantz. Sedermera har han inspektera. tskolor här och der, och blifvit omtyckt. af skollärare. Känd är hr Wennerberg således tillräckligt, icke såsom ecklesiastikminister, men för öfrigt, och han behöfver ej ,förevisas särskildt. Nu väntar man att få se honom såsom verksam medlem af regeringen. Men hr Bergström? Det är icke alla som bivista riksdagens öfverläggningar, och derför hafva icke alla sett honom. Äfven de som hört honom och tyckt att han uttryckt sig förståndigt hafva sällan sett honom annorlunda än på ryggen, ty hr Bergström vänder alltid ryggen till den stora allmänheten på läktaren. Hans situation inom kammaren är sådan, att han icke kan vända annat än ryggen och nacken till publiken. Visserligen äro hr Bergströms rygg och nacke ganska aktningsvärda, men man vill dock veta huru han ser ut äfven på hufvudets framsida. Stor är han, det har man reda på, men hvad säger sjelfva fysionomien? Jag förmodar att hr Bergström snart tillfredsställer publikens vetgirighet i detta afseende. Icke vill jag föreslå att han skall exponera sig offentligt, men han kan väl hitta på något medel — en civilminister måste vara fyndig — för att låta se sig. Kanske att någon spekulatif entreprenör kunde hjelpa honom. Man berättar, att då Ludvig Filip nyss blifvit konung, visades han för pengar. Något sådant kan väl icke komma i fråga med hr Bergström, men Ludvig Filip visste ej heller sjelf att han visades för kontant betalning. Straxt efter Julirevolutionen 1830 brukade åtskilliga gamins de Paris stryka omkring Tuilerierna, och så snart de fingo sigte på några engelsmän, som gingo och tittade uppåt slottsfönstren för att möjligen få se en skymt af medborgarkonungen — det var icke brist på engelsmän — erbjödo pariserpojkarne sig att visa konungen för fem francs person. Oh yes! svarade engelsmännen och togo genast fram sina femfrancsstycken. — Vive le roi! skreko gaminerna. Vive le roi! Det hände aldrig att icke Ludvig Filip kom fram till fönstret och tackade nationen med ett vänligt småleende. Men vi seicke mycket af honomp, klagade engelsmännen. Om milords vilja se kungen i naturlig storlek, förklarade exposanterna, så kostar det tio francs person. — Oh yes! sade engelsmännen och erlade sin tribut. Nu blefvo lefveropen så starka och så uthållande, att konungen ansåg sig ej kunna stanna i rummet, utan böra gå ut på balkongen för att ytterligare tacka nationen. På det sättet fick man se Ludvig Filip i naturlig storlek för tio francs person. Tänk om någon fiffig entreprenör hittade på att visa vår nye civilminister i naturlig storlek. Det kunde nog blifva en god. affär.