Aftonbladet – 7 juni 1870, sida 3

Article Image
SlaStiKporvuioljerna Iruktauc tan cj BÅ Myvte ket här i Stockholm, ty de hade sina gifna kandidater. Mån visste att en köpman måste öfvertaga finansdepartementet, ingen annan än en person som är riktigt van vid debet och kredit kan få våra finanser att gå ihop, och som det icke finnes köpmän annorstädes än i Göteborg — det har jag hört uppgifvas — så voro Stockholms grosshandlare ganska lugna och kunde helt -beqvämt sköta sina affärer på Sällskapet, utan att behöfva frukta, att hvarje gång en vaktmästare kom in i rummet han skulle hafva med sig en kallelse till finansen. I Göteborg var man deremot icke så lugn. Der gick hvar och en i ängslan öfver att blifva tagen till finansminister. Saken är den, att i Göteborg finnes icke den ringaste tillstymmelse till ärelystnad. Man sköter sina egna finanser alldeles ypperligt, men känner icke håg för att bråka med statens. Man har sitt kontor vid någon af Hamngatorna, sin lilla villa vid Nya Allen, sin promenad i Trädgårdsföreningen, sina kroppsöfningar i nya exercishuset, sina festmiddagar på börsen eller på Lorentzberg, sina relationer öfver helavida verlden; man är medlem afett samhälle, som i qvantitativt afseende har sina öfvermän, men i qvaliteten icke går af för någon annan plats på jorden; med ett ord, man är göteborgare. För en sådan måste det alldeles icke vara roligt att blifva minister och nödgas slå sig ned i Stockholm, en stad, som visserligen kan hafva sina behag på ett kort besök, men som... nå, nå, i Göteborg är man alltför artig för att säga rent ut hvad man tänker om Stockholm. Alltnog, man ville icke blifva finansminister, men man måste. Det var väl sannt, att ej flera än en göteborgare behöfde offra sig för Sverige, åtminstone ej flera än en isender, men denne kunde ju lika väl vara hr D. som hr W., br X. som hr Y. Ett telegram kunde komma i hvilken stund som helst, och farväl då med hela businesgset för längre tid. Detär egentligen orätt att taga en göteborgare till minister, ty han har verkligen icke tid. Han sitter på kontoret hela dagen. Annorlunda är det med en stockholmare. Han har alltid tid. Men nu blef det likväl en göteborgare. Det var det man visste här i hufvudstaden, och derför var man lugn för finansen. Man var också temligen lugn för ecklesiastikportföljen. .Någon starkare efterfrågan på ecklesiastikministrar förspordes icke. Fick hr Carlson ej längre sitta qvar, hvilket man dock fann besynnerligt, så hade man ett par andra att genast tillgå. Hr Sundberg var den ene,, br Wennerberg den andre. En af dem måste taga emot portföljen. I det verk, der jag tjenstgör, fanns knappt en enda tjensteman, som fruktade att fastna för den portföljen. Deremot var man mycket orolig i allmänhet för civildepartementet, så snart man kommit till visshet derom, att hr Adlerereutz skulle lemna chefskapet för detta departement för att öfvertaga justitieportföljen. Hela maskineriet höll på att gå sönder, ty hvar och en ansåg sig icke behötva bråka med verket, då det mycket lätt kunde hända att han dagen derpå togs till civilminister. Kamrern, som skulle resa till Karlsbad och haft permission alltsedan den 1 Juni, reste ej förrän i lördags, ty då först ansåg han sig riktigt lugn. Alla de andra, som hade tänkt flytta till Gröndal, Charlottendal och Löfholmen, Djurgårdsbrupn och Blockhusudden, vågade icke begifva sig af, förrän de fått läsa Posttidningen på fredagsaftonen, och då var det för sent, sade fruarna, att hinna flytta ut före Pingst, hvilket gjorde att Kungsträdgården och Strömparterren ledo af öfverbefolkning under begge Pingstdagarna, ty någonstädes måste man väl hemta frisk luft, om man också icke kommer ut på landet vid Löfholmen och om den friska luften i Kungsträdgården också skulle bestå af bara dam. Den som i förra veckan kunnat visa stockholmarne en ny civilminister hade sannolikt gjort sig en rätt vacker inkomst, ja den som blott hade kunnat sagt, att han verkligen sett den nye civilministern, hade kunnat visa sig sjelf för pengar. Jag såg hr Bergström hvarenda dag, men icke vågade jag påstå, att han var den sannskyldige, och likväl är det just han, som blifvit chef för civildepartementet. Nu andas man lättare, åtminstone tillsvidare, och det gäller endast att få reda på huru hr Bergström ser ut, Det är nemligen icke alla som känna honom. Hr Wern känner man sedan gammalt; honom har man sett under så många riksdagar i borgarståndet, så såg man honom i London år 1862, då man besökte industriutställningen och br Wern var svensk kommissarie, sedan i första kammaren. Hr Weern hör alltså till hufvudstadens gamla bekanta. Han ser icke imposant ut, men finansielt djupsinnig. Hr Wennerberg känner man också. Det är flera af de gamla som varit i Upsala för ett fjerdedels sekel. sedan och som säga sig .minnas en högrest gestält i ljusgrå långrock och grå hatt, under hvilken, då den aftogs, syntes en högrest, mörk chevelure. Hvad heter den der studenten? frågades vanligtvis, ty ban såg egendomlig ut. Det är en vestgöte, som heter Wennerberg, svarades af litet hvar, en enstöring som läser på graden. Man tyckte att han såg litet förläst ut, men så fick man höra Gluntarnep, som voro komponerade af hr Gunnar Wennerberg, vestgöten i den grå långrocken, och 1de läto sannerligen icke som hade de kommit från en förläst enstöring, Då blef ma gisterna populär i Sverige, Danvmark, Norge och Finland, man såg hans porträtt öfverallt och han blef äfven till utseendet känd af hvar och en. Han slog sig ned som lekItor i Skara. Kors, att Gluntarnes glade kompositör kan gräfva ned sig i Westergötland, sade man här ibland Uppsvearne, och så höll man verkligen -på att glömma bort honom. Man hörde någon gång talas om. stora, allvarsamma, nästan ölfvermenskligt fromma I kompositioner, men de hunno ej så långt som Gluntarne, och mången kunde ej föreställa sig att de voro-komponerade af de sistnämnda sångernas glade skald. Men man sjöng Fanmarschen och andra ståtliga sånger af densamme, och således var han ej alldeles glömd. När han kom åter till svearne, det var väl för fem år sedan, och blef t. f. expeditionssekreterare och chef för den afdelning af ecklesiastikdepartementet, som skall waka äfvor don högra nndarvisninoen kände

7 juni 1870, sida 3

Thumbnail