Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 3

Lj UYOTBISN VVE VINTENUMA Of MM MV BOM ,) Den persiske Ahriman är förebilden fö -den judiske och kristne Satan, eller, såsom man senare benämnde honom, djefvulen. al Under babyloniska fångenskapen blefvo ju-Idarne bekante med de persiska religionsföre-ställningarne, och nu utbildade sig efterhand äfven inom judendomen tron på en menniskoslägtets onde frestare och anklagare, som, drifven af hat till Gud, söker förderfva allt det skapade och skada menniskorna, hvilkas oskuldsfulla lycka var honom olidlig. — Till följd af sin växande betydelse får Satan sitt särskilda rike och sitt residens i det underjordiska helvetet. I likhet med Ahriman är det han, som under ormens skepnad vändt sig till den första qvinnan för att förleda henne. Det är således äfven han som infört döden och dess fasor; tusentals demoner stå under hans befäl; dock vågar han ej angripa Gud personligen. Hans makt är nemligen strängt begränsad till den krets, inom hvilken det behagat den gudomliga visheten att tillstädja hans välde. Den judiske Satan skal) aldrig omvända sig. Varande det obotliga ondas furste och vetande sig af de gudomliga rådslagen dömd till ett slutligt och ohjelpligt nederlag, skall han städse framhärda ji det onda och tjena den högsta rättvisan till bödel för att evinnerligen plåga dem, som han indragit-i sina förfärliga nät. Från judendomen öfvergick denna satansföreställning till kristendomen, hvarvidj dock är att märka, att Kristus sjelf ingenstädes framställer tron på djefvualen såsom ett at vilkoren för inträdandet i Guds rike. I denna , punkt, liksom i så många andra, råder en bestämd oförenlighet mellan Kristilära och vår tids ortodoxa teologi. Så mycket högre betydelse fick deremot tron på djefvulen i den senare kyrkoläran och uti hela medeltidens religiösa åskådningssätt. Man lefde under Idenna tid i en af kyrkan underhållen ständig fruktan för djefvulen. Allting rönte inverkan Jat denna förfärliga skräckgestalt. Att blifva Ikristen var att förklara att man afsade sig satan och allt hans anhang. Att förjagas m Tkyrkans sköte för sedeslöshet eller kätteri-var att blifva öfverantvardad åt-satan. Man Jansåg djefvulen kunna antaga kroppslig geAstalt; snart utbildade sig ifolkföreställningen Jen bestämd djefvulstyp: den behornade pannan, de tjocka, hängande läpparne, den ludna huden, svansen, den klufna bockfoten eller: hästhofven. Ontsägligt dystra och fasansväckande äro de följder denna vidskepliga tro haft på mensklighetens hela utveckling under flera århundraden. Krass öfvertro af mångahanda slag, trolldomsväsende, hexeriprocesser, kättareförföljelser, voro under lång tid djefvuls trons frokter. Samma följder skulle alstras ännu i dag, derest orsakerna ännu en gång fingo inträda i fullt verkande kraft, mer detta senare är lyckligtvis ej längre möjligt. Vetenskapen och den stigande bildningea ha afslitit vidskepelsens lifsnerv; djefvulens tillvaro qvarstår visserligen ännu såsom en teologisk dogm, men vår tids bildade medvetande har lärt sig att ringsgrund på annat : brak af sin fria vilja. Menniskan, ställd i valet mellan godt och ondt, är sjelf sin onda eller sin goda genius: vårt ödes stjervor bo uti vårt eget bröst; ochi det är ej längre möjligt att, förebärande frestelser at djefvoleno, afvältra oss ansvaret för våra egna fritt beslutna handlingar. bal Pr TT Tr TT RK RE OM Ä I Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi, utgifven af Hans Forssell och Carl af Wirsen (1870, tredje häftet.) Häftet börjar med Bidrag till Gustaj III:s historia, en med signaturen T—m undertecknad uppsats i anledning af 4:de delen af F. A. von Fersens historiska skrifter. Denna del, med hvilken skildringen af Gustaf lI:s tid börjar, har blifvit mera läst än pågon af de föregående, icke derföre att den innehåller mera af värde än dessa, utan snarare derföre, att den innehåller så mycket af den tidens skandalkrönika. Den moraliska uselheten vid Gustaf III:s hof skildras i hela dess nakenhet. Anmälaren anmärker, att det visserligen kan sättas i fråga om ej Fersens påtagliga bitterhet mot konungen nog mycket gifvit färg åt denna skildring, men att de i bilagor upptagna källorna gifva styrka deråt och att för öfrigt fransmannen Geffroy, som framställer likheten mellan det äldre franska hofvet och Gustaf II:s, skildrar dessa med nästan samma färger, Samtidens skildringar, säger han, kunna, i ett som annat, vara ej fullt sanna och pålitliga, men de tjena till att finna sanningen, och de teckna sin tids karakter, i det de framlägga dess åsigter och omdömessätt. Och i hvad som rörer vigtiga angelägenheter finnes intet, som kan gifva rättmätig anledning att gömma så aflägsna tiders minnen. Det förra konungahusets rätt kan ej i detta fall göra sig gällande, ej heller andra familjers; hvar och en svarar för sig, ej för gångna slägten. Artikeln slutar med en redogörelse för några arbeten, som tjena till belysning af Anpjalaförbundet, samt en jemförelse mellan 1788 och 1809 års tilldragelser. Derpå följer en intressant artikel om Sveriges skattskyldighet under Rom, af Oscar Montelius, såsom anmälan af P. A. Munchs Pavelige Nuntiers Regnskabsoch Dagböger, förte under tiende-opkrevringen i Norden 1282—1334; Christiania 1864. Artikeln börjar med en kortfattad skildring at den mäktiga kyrkliga organisation, som under medeltiden omfattade hela det katolska Europa och öfverallt bildade en stat i staten med egen lagstiftning, lagskipning, förvaltning och beskattning. Denona beskattning var ingen obetydlighet. Bland de många samverkande orsaker, som förberedde påfvemaktens fall, var den påfliga kurians snikenhet en af de förnämsta. Äfven Sverige indrogs i dennn stora kyrkostat och blef sålunda skattskyldigt under Rom. Några detaljuppgifter om de härifrån utgående skatter har man först under de sista åren erhållit genom den berömde norrmannen prof. Munchs forskningar i vatikanens arkiv. Han har der afskrifvit alla räkenskaperna rörande Roms skatteuppbörd i Sverige och Norge till närmare slutet af Magnus Erikssons regering. Den del af dem, som går till år 1334, meddelas fullständigt i ofvan anförda arbete. De öfriga äro återgifna i utdrag uti Munchs Det Norske Folks Historie och i inledningen till Schives Norges Mynter i Middelalderen,. Artikelns författare meddelar ett sammandrag af räkenskaperna för tiden meilan 1300 och 1350. Un: der denna tid uppburos i Sverige för den påfliga skattkammarens och det heliga landets räkning af folk och presterskap tillsammans 13,067 mark fint silfver, hvilket, då man tager i betraktande silfrets värde på den tiden, motsvarar ungefär 4,200,000 rdr i våra dagar. Men alldenstund fyra af södra Sveriges vigtigaste provinser då hörde till Danmark och Norge, Dalarne och Norrland föga bidrogo till skatten, och den återstående delen af Sverige säkerligen icke var hälften så starkt befolkad som nu, mäste denna silfverexport utan motsvarande materiel fördel hafva känts lika tung för landet, som utförandet af en summa af 16,000,000 rdr för det nuvarande Sverige. Beskattningen till Rom utgick under många olika titlar. De gärder, som tid efter annan upptogos för korståg till det heliga landet, spela härvid en stor roll.