Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Djefvolens historia, af A. Reville. — Tredje häftet af Tidskrift för litteratur. — Nyheter i bokhandeln. — Litteraturoch konstnotiser. — Djefvulens historia, hans ursprung, storhet och förfall. Af Albert Reville. — Öfversättning från franskan. Stockholm, A.. Bonnier. Det bör i sanning kännas som en svårskött och föga tacksam uppgift, den, att i våra dagar bestrida väktarekallet på den rättrogna kyrkans murar! Tiderna förändras och åskådningssätten vexla med dem; hvad som det ena århundradet gällde för att vara en öfver allt tvifvel höjd sanning, såsom sådan omfattad och försvarad af talrika lärde och fromme män, förvisas under en följande tid till fördomarnes skräpvrå, och detta ej blott af de vetenskapligt bildade, utan till och med af bonden vid plogen och pilten på skolbänken. Af denna de menskliga åsigternas obeständighet, eller, om man hellre så vill, af framåtskridandets nödvändighet äfven i fråga om de religiösa meningarne, hafva det kyrkliga stillaståendets målsmän särdeles i vår tid nödgats göra en bitter erfarenhet. Hvilken otrolig möda hafva ej fordna tiders ortodoxe bibeluttolkare användt på att ur den heliga skrifts utsago skapa sig stöd åt sina tankevidriga satser. Med hvilken ängslig omsorg hafva de ej sökt skydda den mödosamt uppförda dogmbyggnaden för kritikens inkast, och, då detta blott sällan kunde ske på den lugna vederläggningens väg — huru hafva de ej förkättrat, förföljt, ännu efter deras död med smädelser öfverhopat dem bland mensklighetens störste och bäste, hvilka vågat tro, att man kan vörda Guds bud, äfven om man förkastar treenighetsläran, älska Kristus, fast man ej anser honom hafva varit utrustad med två naturer, sky det onda, oaktadt man ej tror på en personlig ond makt, en djefvul. En tid fanns — och den räckte ganska länge — då den falska trons apostlar nästan i alla afseenden kunde anse sig hafva spelet vunnet. Det var under medeltiden, okunnighetens, vid skepelsens, dogmtrons gyllene tidehvarf. Kyrkan hade lyckats öfverallt utbreda den åsigten — hvilken hon ännu i våra dagar förfäktar — att hufvodvilkoret för sann kristendom vore ett lydigt instämmande i alla satserna uti den 8 k. rena läran. Bland dessa kyrkliga trosartiklar var den om djefvulens tillvaro och fruktansvärda makt en af de mest omhuldade. Huru lifvet och sedligheten gestaltade sig under det hemska inflytandet af denna djefvulstro, derom erhålla vi ett begrepp genom skildringarne i den lilla lärorika skrift om Djejvulens historia, på hvilken vi härmed vilja fästa våra läsares uppmärksamhet., Broschyren utgör en öfversättning utaf en redogörelse af Albert Röville i Revue des deux Mondes för professor G. Roskoffs stora kulturhisoriska arbete Geschichte des Teujels. Detta arbete har redan förut varit föremål för en uppsats i Framtiden af denna tidskrifts utgifvare, som under den gemensamma beoämningen Ur vidskepelsens historia skildrat den medeltida öfver tron och de svenske teologernas uppträdande till försvar för helvetesläranv och tron på djefvulen ännu i våra dagar. Hvad som otvifvelaktigt framgår ur prof. Roskoffs lärda undersökningar angående djefvalens historia och äfven af Reville betonas, är att tron på onda andeväsenden, begåfvade med öfvernaturlig makt, ingalunda leder sitt ursprung från kristendomen eller är något för den kristna verldsåskådningen egendomlij Denna tro och med den djefvulsföreställningen går tvärtom mycket lånpt tillbaka i tiden; dess frö ligger outveckladt redan i hedendomens dualistiska naturreligioner, och öfverallt i de stora mytologierna, Indiens, Egyptens, Greklands, stöta vi på en mångd af onda andeväsenden. Det är den yttre naturens vexlingar med den i dem rådande motsatsen mellan uppkomst och förgängelse, som återspeglar sig i den skilnad, som göres mellan ordningens och framalstringens, förstörelsens och oordningens gudar. Uti en af dessa förkristna religioner — de gamle persernas — har föreställnipgen om den onda makten antagit mera utbildade former. Ahriman, det ondas furste, uppträder i Zend-Avesta-religionen som det godas arge motståndare, och beskrifningarne på hans väsende och verksamhet förete drag af omisskännelig likhet med senare tiders Satansföreställningar. Ahriman har, liksom Satan, sina legioner af onda englar, hvilka endast tänka på att qvälja och förderfva de dödlige. Det är icke blott och bart fysiskt ondt. stormar, mörker, öfversvämningar, sjukdomar. döden, som skrifves på deras räkning, utan äfven de onda önskningarna och de brottsliga handlingarna. Zend-läran förkunnade