Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

som jag har att tacka för så mycket. Jag önskade jag kunde förstå den rätt. Ni kallar den inre, den eger förmodligen sin förklaringsgrund i-nigra inre, ädlare partiklar i er sammansättning, hvilka ni med hjelp af er kemiska vetenskap lätt nog kan definiera. Inte så? Det kan hända. Fabian stoppade en hel massa böcker i den vildaste oordning ned i packlåren. Men, doktor, ni måste utreda det der närmare för mig. Måste jag, han lyfte häftigt upp sitt ansigte, som blifvit mycket blekt. Hvad är det ni vill veta. Om jag förtäljde er, hvad som tilldragit sig i djupet af min själ, om jag sade er, att ni i ödsligheten och mörkret der blifvit den stjerna, som gifvit ett nytt, förut inte ens anadt ljus, att ni lärt den cyniske hånåren att förstå det andliga, det sköna och upphöjda i lifvet, emedan ni lärt honom att vörda, älska, tillbedja er — hvad skulle ni tänka då — jo, minnet af det förflutna, föraktliga skulle återkomma för; er och lägga tvifvel kring edra läppar och kylig misstro i er blick och ja, hvarför icke — vrede i er själ för att jag vågad. tänka, känna, tala så...... Nej, intet af allt detta, sade fru von Wallentin med upprörd stämma. Jag skulle helt enkelt tro er, emedan jag visste allt det der innan jag kom hit och emedan jag kom hit för att söka bespara mig förlusten af den ädlaste, trognaste, bäste vän. Fabian, jag vet att jag har blifvit oumbärlig tör din tycka. Kan du inte fatta möjligheten af att du också blifvit någonting för mig? Tror du att man kan stå med kallt tvifvel i sitt hjerta sedan man emottagit så mycken ädel kärlek som den du gifvit mig? Nej det var längesedan de gamla strömolnen veko och allt fick sin rätta dager,