Aftonbladet – 3 juni 1870, sida 3

lit många gånger förot fått knuffar; i de flest; ra I fall är det lättjan, ej fruktan, som regera äI dem. Vi sökte nagra timmars hvila, såvid 0, pulex hominis det tillät, och blefvo följand RA 20 oo RR SS TN Ide enda framstående berggestalterna vid fjormorgon rodda till Löddingen. Vi färdade utmed den klippiga strandbrädden, krönt a låga kullar, hvilka, beväxta med björkskog här och der afbröto de vackra klippartierna Vår väg slingrade sig fram mellan klippoi och holmar, der breda, hvita qvartz-ådro! löpte genom den mörkare graniten; en yP: pig, brun tång-vegetation bildade en brec gräns mellan haf och land, och närmare stranden glittrade den fram ur djupet. Sjöstjernor höllo sig fast vid den lodräta klippan Löddingen, utgörande en samling af fiskareoch bondstugor, ligger vid en grund vik, som var omgifven af träställningar för torkning af fisk. Skator, hatade af fiskrarne, emedan de stjäla fisk, slogos på klipporna om sitt te. Löddingen sadlade man hästar åt oss och två karlar buro våra ressaker på sina axlar. Den högst primitiva sadlingen af de bukiga hästarne bestod af ett smutsigt täcke, fastgjordt med repstumpar, hvarför jag föredrog att gå till fots under det min reskamrat för kuriositetens skull red och kom sönderbråkad i alla leder fram till Vaagan. Vägen, som vi tillryggalagt, genomskär ett näs, hvilket förenar en halfö med fasta landet. Vägen till Vaagan är ungefär en millång och landet är ödsligt, tätt besatt med höjder. alldeles kala eller med en torftig mossvegetation försedda klippor ses öfverallt; der en jordlapp synes mellan dem växa buskar, blåbärsoch lingonris m. m. Vegetationen är skäligen klen, men det är dock intressant att se med egna ögon, hvad böcker lärt oss i vår ungdom, hur här våra högalpers vegetation går ned till hafsstranden. Zeria demissa, våra Thögsta alpers sällsynta skötebarn, växte här jemte Encalypta rhabdocarpa på taket å en bondstuga vid hafsstranden, knappt 50 fot öfver vattnets spegel. Luften var fortfarande dimmig och våt. Mjönnestindernes höga imponerande gestalter, som reste sig framför oss, sågo ut som spöken i sina glänsande slöjor. De äro nästan dens strand och synliga från alla håll utgöra de ett verkligt vårdtecken. På ett högt fjellutsprång äro ytterst vid kanten resta tre skrofliga stora klippstycken. I dalarne mellan Mjönnestinderne ligger snön qvar året om och från deras stupande branter blänka snöfält. Vaagan ligger på en vidsträckt, myrartad slätt, der man just var sysselsatt med höfångsten. Boningshusen äro erbarmliga och ligga huller om buller om hvarandra; husen hafva grönskande torftak men vidlyftig är dock inredningen; hvarje hus är nemligen afsedt för flere olika hemslöjder, ty norska bonden förfärdigar sjelf nästan allt hvad han behöfver. Der ser man i samma hus afbalkade rom för väfstolen, för smedjan, för hyfvelbänken 0. s. v. Vi trädde ini ett af dessa hus för att stärka oss med sur mjölk och tunnbröd; derinne rådde synnerlig renlighet, sådan man förgäfves iakttager den i många tyska bondstugor. Icke heller här ville man för stormens skull gifva oss någon båt, utan måste vil vandra omkring en mil längre burt, till bränningen vid hafsstranden; till venster om oss följde oss gneisberg, nakna och grå, i hvarje spricka sköto dock gröna bärbuskar fram. Slutligen erhöllo vi vid en fiskarstuga i Öra en båt och sjelfva satte vi oss till årorna, ! vi rodde raskt och kommo förbi Nordvik-botns mynning till Alfnzes udde; på den flacka , landtungan ligger trefligt den stora gården 1 l 4 Vollan, omgifven af ängar och åkrar, omkring !a mil in i landet och derifrån gingo vi vidare till fots 12 mil till Venselet, en b med handelsbod, der vi inträffade kl. 8 på qvällen och der vi erhöllo husrum hos landthandlanden. Klockan var 10 följande morgon när vil kommo oss på väg; det var söndag och enj) stilla frid rådde. Handelsstället ligger vackert vid en liten vik, i hvilken det rödal1l packhuset är utbygdt på pålar; egarens vimpelprydda jakt låg vaggande derinvid, ängar 1I sågos hvart man vände blicken, icke en enda åker, små fjellpartier med ungskog på hjesJ san gjorde ett angenämt afbrott och fiskarkojorna lågo grupperade kring det hvitmålade huset och handelslokalen med dess blommiga F gardiner. Fjorden bildar här ett långsträckt bäcken och på ömse sidor löpa bergkammar, K hvilka längre utåt bilda ganska höga fjell,1 på hvilka snö här och der ligger. Från en höjd lyser Skjerstads hvita kyrka fram, hvilF ken gifvit den inre delen af fjorden sitt namn. H Ö F Mjönnestinderne och i öster några skrofliga berg äro de enda karakteristiska gestalter, som ge något lif åt detta panorama. En liten botanisk vandring vid stranden erbjöd ej något karakteristiskt af faneroga-N mer, de flesta voro redan utblommade och visade således att det var slut på den korta FE sommaren och att den otrefliga årstiden varB i annalkande; mera karakteristisk var moss-H vegetationen. På klipporna omedelbart vid J stranden, der ingen annan vegetation vågar sig så nära hafvet, frodades Grimmia maritima och Örtotrichum phyllantum och något längre bort Ortotrichum Blyttii och Arcticum, hvilka G tyckas vara karakteriserande för Norges norra kuster. Vid små klipp-partier upptäckte jagK Didymodon rufus, ny för Norge; hos oss förekommer den blott på de höga Alperna. B Ändtligen var vår båt med tre roddare iG ordning; den hade på flera ställen måst slä-)J pas öfver land. Vi kunde hissa segel och commo raskt till Klungset och förbi inloppet B ill Fineid-viken och den fruktade Fineidströmmen, som nu, när vinden dref fjordens ratten in i bugten, vräkte ganska dugtigt,)Li okade och skummade, så att våra karlar nåste arbeta raskt för att ej komma den för ) Bö ära. Fussu kyrka glänste vackert der den).. åg på sin grönskande höjd. Öfverallt vidX: len låga stranden sågos bondgårdar kringtrödda. i Nu sade vi salivattnet farväl och veko af n i den kedja af sötvattenssjöar, som sträcka) Hi Os