Aftonbladet – 3 juni 1870, sida 3

En utflykt till Sulitelma of dr P. G. Lorentz. (Ur Petermanns Geogr. Mittheilungen.) En kortare tid hade jag varit inqvartera i Bodö, då jag allvarsamt började tänka p att rusta mig i ordning till en utflykt til Sulitelma. De undersökningar jag redan un der resan hit på vägar och stigar anställ med afseende på afstånd och lägen, fortsatt jag här, utan att deraf erhålla noggrannar resultater än förut. Trakten der hörde också till de mest obekanta, till och med bildad personer, såsom kyrkoherden och länsmannen, kunde lemna mig blott knapphändig: upplysningar. Sulitelma framalstrar helle ingen fisk och hvad som icke står i det omedelbaraste sammanhang med fisk, det intresserar ej norrmänuen på vestkusten. Den 7 Aug. 1868, kl. 10 på aftonen bröt vi upp från Bodö; min ledsagare var er norsk student, som under ferierna kommit till Bodö och som lät förmå sig att tillsammans med mig företaga denna färd. Hans bekantskap med landets språk var mig till stor nytta. Att uppbrottet blef bestämdt till så sent på aftonen kom sig deraf, att sedan kl. 2 middagen underhandlingar måst föras rörande ett åkdon för oss och vår packning. Bodö är visserligen skjutsstation och allt är der ordnadt enligt lag, men norrmännen ha den ovanan att rörande en obetydlighet, som kunde afgöras med två ord, hålla ändlösa tal, och vi fingo som sagdt underhandla i 8 timmar innan vi ändtligen fingo en karriol, på hvilken vi lade våra ressaker och sedan turade om att åka. Ty mer än moderlig är norrmänpnens omsorg om sina dugtiga välfödda hästar; att på något vis öfveranstränga dem undvika de på det sorgfälligaste och för den resande är denna öfverdrifna omsorg lika besvärande som ofta kostsam. Vi drogo åstad i den ljusa natten; visserligen gick solen snart ned under horisonten, men det var ändå så Jjust att mörkret ej var större äf en vanlig skymning. Vi lotsade oss fram öfver myren, hvaraf den flacka landtungan vid Bodö till större delen utgöres, på en väl underhållen väg och kommo så fram till kyrkan, som ligger på en fjerdedels mils afstånd från hamnplatsen Hundholm, som har stadsprivilegier. Det är en af de få stenkyrkorna i Norge, prydd med en i muren infattad grafsten öfver en afliden pastor; hans afbildning i relief såg spökaktig ut i skymningen. En vidskeplig vördnad hos ortens befolkning är förknippad med stenbilden: en pojke hade en gång genom stenkastning afslagit ett finger på den och från den stunden blef hans egen hand alldeles förlamad. Vid kyrkan börjar trakten bli backig och kullarna med sina björkar taga sig väl ut. Björken här i norden har icke bängbjörkens form, utan grenarna sträfva uppåt och äro nära nog alldeles styfva. En sådan sparsamt med björkar försedd backe liknar ett med fruktträd planteradt thäringiskt berg, men här är det lutter träd, som ej bjuda på några goda frukter och som derför blott nedhuggas och användas till bränsle. Vid kyrkan finnas blott två gårdar; den vackra prestgården är den ena af dem. Längre bort bli kullarna högre, säkerligen ända till 1000 fot höga, vägen slingrar sig genom en särdeles behaglig trakt, derpå närmar den sig åter stranden och blicken far öfver nafsbrgten till bergen på andra sidan. Luften var fnktigt varm, sydlig vind blåste, öfver hafvet läg en hvit slöja, bergen hade ungefär samma färgton som himmelen, med hvilken de nästan smälte tillsammans, blott snösamlingarna här och der på dem glänste klart, liksom sväfvade de i luften. ånen kastade en lång röd strimma öfver de framsipprande rännilarne, bränningen vräkte mot stranden, än smekande sanden, än jer förb app mot klipputsprången, Vägen leder förbi tältika, gapska sfätliga bondeirdin, vilkas vaksammaä hundar mottaga ett framrallande ikdop med skällande och när E förbi RR sig inoremade. ftllba aj så OM Nystad Intet på vår väg till landa a. ou nangyttring af Fou Otreflig samHärts vondoch fiskarestugor. san skulle vi direkt fara till Vensset ller Lepsiet, men folket ville ej ro oss dit i inseende till stormen. Mina begrepp om djerfva sjömän, vid Norges kuster ha redan