Aftonbladet – 3 juni 1870, sida 2

Fabian såg med ett bittert småleende efte honom och begaf sig derefter in till den sjuka Dag efter dag förgick. Fru von Wallentir fortfor att ligga istark feberyrsel, som gjord henne omedveten för allt hvad som tilldro; sig omkring henne. Fabian vek endast fö obetydligare stunder ifrån hennes sjuksäng, oc To om henne sin hårdaste strid med dö en. Hvad han derunder tänkte och kände, sade han för ingen, och ingen kunde heller se det på hans lugna, bestämda, allvarsamma ansigte Men långa stunder kunde han stå lutad emot sänggafveln och betrakta den sjukas feberheta ansigte såsom sökte han deri ett svar på någon fråga, som rufvadei djupet af hans själ. Så kom det fjortonde dygnet. Fabian hoppades nu på en kris och fördubblade sin uppmärksamhet, Timma efter timma vakade han träget vid sängen, aktande på hvarje rörelse, hvarje pulsförändring, såsom hade det gällt lif eller död för honom sjelf. Hans krafter voro visserligen medtagna af sinnesoro och föregående nattvak; men ingen trötthet tycktes dock kunna underkufva honom. Det föreföll honom i dessa stunder såsom heri skade det en makt inom honom, långt högre och starkare än hans materiella tillvaro. Hans materie var färdig att digna af mattighet; men denna makt höll honom uppe. Men när på adertonde tim jap den väntade brytningen omsider inträffade, febern gaf sig, lifscirkulationen tycktes vilja återkomma ; sitt esse och den sjuka föll i en lugn, djup sömn, då tyckte Fabian, att en n förunderlig stämma ville tränga fram ur hans bröst och han lutade sig ned för att dölja sin rörelse, Men några minuter senare gjorde materien sina anspråk. gällande, tröttheten tog at, sin rätt och han insomnade djupt, halft lig