Aftonbladet – 3 juni 1870, sida 2

Ollivier har omsider lyckats reparera de hela och halfva nederlag, han på senaste tiden lidit, med en seger, eller någonting som ser ut som en seger. Med. anledning af regeringens afslag på den plebiscitära centralkomitens begäran att få fortfarande bibehålla sin organisation som förening — föreningsfrihet för politiska ändamål finnes nemligen ännu ej i Frankrike — hade en af vensterns medlemmar, Bethmont, till henne stält en interpellation om hennes afsigter i afseende på föreningsfriheten och med yrkande om en fullständig frihet för alla partier att bilda valkomiteer. Clement Duvernois, den bekante ledamoten af högern, anföll äfven ministeren för hennes afslag. Han ville visserligen ej yrka på upphäfvandet af den paragraf i strafflagen (art. 291), som förbjuder bildandet af politiska föreningar, han klandrade endast det sätt, hvarpå regeringen begagnade sig af sin rätt att upplösa sådana föreningar, då hon utan åtskilnad använde den både mot vänner och fiender. Att demokraterna ej fingo åtnjuta en sådan rättighet, fann han alldeles i sin ordning, men att de bundsförvandter, som nyligen gifvit regeringen ett så krattigt handtag, ej skulle få detta lilla privilegium, det vore dock hårdt och otacksamt, på samma gång det strede mot regeringens egna intressen. Detta naiva tal, som fråmkallade ett bifallssorl från högerns leder, blef Olliviers räddningsplanka. Det befriade honom från nödvändigheten att inlåta sig på den stora principfrågan om föreningsfriheten, hufvudsyftet med Bethmonts interpellation. Han vände sig också, med klok taktik, uteslutande mot förslaget att bilda en undantagsställning för vissa föreningar och framhöll det godtyckliga i ett sådant ingrepp i jemnlikheten inför lagen. Antingen har art. 291 uppfylt sin bestämmelse, och då måste hon upphäfvas och måste alla föreningar tilllåtas, eller är hon ännu nödvändig; och då måste förbudet för de politiska föreningarne gälla alla, utan undantag. Framtiden tillhör et förra systemet, men nutiden tyvärr det senare, hvarvid vi derför tillsvidare måste fasthålla. Landet begär efter det senaste årets politiska skakningar lugn; det åtnjuter friheten i full trygghet, och man fordrar blott af oss att ej genom oförsigtiga vågstycken äfventyra denna frihet. Efter ett fruktlöst försök af Guyot Montpayroux att fortsätta debatten blef den enkla dagordningen med stor majoritet antagen. Programmet för den nybildade konstitutionella venstern har af Picard sjelf blifvit framlagdt i hans tidning Electeur libre. Vårt programn, skrifver han der, är mycket enkelt och klart. Det behöfver blott en sex månaders session för att förverkligas. Men om det försummar de ornamentala delarne af bygnaden, så berör det deremot de väsentliga punkterna. Statsmakternas åtskiljande, grundande af en sjelfständig domarmakt genom införande af jurydomstolar, af en sjelfständig lagstiftande makt genom valfrihetens befästande, af sjelfständiga kommunalstyrelser, en nationel armeorganisation -som ej innebär någon fara för friheten, — se der hvad vi första dagen fordrade, och hvad vi alltjemnt skola fordra! Till ministrarne af den 2 Januari ha vi sagt: På denna mark ären I oöfvervinnerliga, uppslån först ett tält för valfriheten, afskaffen utan vidare omständigheter den officiella kandidaturen och upplösen kammaren; då skolen I vara nationens ministrar. I hafven föredragit att endast vara Tuileriernas ministrar. Deras efterträdares uppgift är nu en långt svårare. All den tid som gått förlorad för friheten har blifvit använd emot henne. Men denna kris har dock åtminstone ej varit utan nytta för oss, om vi derigenom någonting lärt. Lå