Aftonbladet – 2 juni 1870, sida 2

forfor han. Febrarne äro af den svåraste art och smittan stark. Ni vill vara ensam hjelpare i nödens boningar, svarade hon, och lät sin djupa blick hvila på bans något aftärda ansigte. Ni tänker inte på faran för er sjelf att på detta sätt öfveranstänga er. Faran för mig sjelf, någon sådan finnes inte mera. Det är helt enkelt att jag är här. Det löper en oafslitlig kedja emellan mig och olyckan. Jag arbetar, der naturen förordnat mig., Första gången som vi träffades var ibland eländets barn. Jag mins det. Kanske blir det också der, som jag sista gången ser er. Har nier vagn härutanföre? Ja.n Begif er då härifrån. Ni får inte dröja här längre. a ta De gingo ut till vagnen. En kall, fuktig vind strök förbi dem. Fru vor Wallentin drog med en lindrig rysning kappan tätare om sig. Huru är det, frågade Fabian. Ingenting, men aftonen är ruskig. Betjenten hade öppnat vagnsdörren. Fru von Wallentin dröjde att stiga upp. AJag höll på att glömma mitt ärende, sade hon. Är det någonting, som de fattiga mendiskorna derinne sakna ? Er godhet har försett dem med mycket; nen vill ni skicka några syrliga drycker till len sjuke, så är det bra. Det skall ske. Har ni slutat edra göronål här i gränden? Ja.n Stig då upp i vagnen och åk hem med nig. Ni skulle verkligen göra mig en stor slädje om ni ville deto Fabian tvekade ett ögonblick,