Aftonbladet – 2 juni 1870, sida 2

denna lyckliga omständighet att tacka för sina förbättrade lefnadsvilkor. Äfven Fabian hade fortfarit att hysa ett slags omedvetet intresse för den. Na hade den äldste gossen insjuknat, och det var honom Fabians besök gällde den kulna Marsafton, som här menas. Han hade dragit fram en stol till sjuksängen och satt sig ned för att undersöka gossens puls. Bakom honom stod modren och kunde icke underlåta att då och då göra en liten parentes i sin sakta jämmerlåt till förmån för doktorn, som oaktadt alla de snäsor han rikligen utdelade, dock — åtminstone så länge sjukligheten varade — betraktades af det lägre folket såsom ett slägs halfgud. Hvad är det hon gnäller om, sade doktorn, otåligt, afbrytande berömmet. Hon kan ju inte tiga ens tills jag hinner räkna till tjugo. Om hon inte kan hålla in med de här tonerna och laga att här blir tyst, så är pojken död i morgon, och det är väl då knapvast den förste, som blifvit ihjälgnälld i del är fördömda rucklena. Han reste sig upp för att gå. I detsamma öppnades dörren, frasandet af en klädning hördes och Fabian, som hastigt vändt sig om, stod ansigte emot ansigte med ro v. Wallentin. Det var första gången som han återsåg wenne, sedan han frånträdt sin befattning såsom hennes läkare. Han behöfde också ett var sekunder för att få sina talorganer i ording, sedan sade han: ;Hvad tänker ni få om kommer in i dessa förpestade hålor. Jag är be er vara god och genast stiga ut gen.n Han öppnade dörren och förde henne med sakta våld ut i förstugan.. 1 ! I I Ni får iöte trotsa faran på detta sätt