Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 2

honom den glädjen igen. Skicka helt enkelt och bjud honom hit. Fru v. W.: Ni känner inte hans lynne. Jag nämnde om, att jag råkat yttra någoning, som bränt sig in i hans sinne. Det innes ord, som kunna gifva brännsår, hvilka ngen balsam förmår läka. Jag fruktar att det blef så med dessa. Han kan inte få ur sin själ att jag måste förakta honom, och han vill inte återkomma hit. Professorn (allvarsamt): Vill han inte, så åt honom vara; ty då innebär det någonting djupare. Det börjar göra mig ondt om karlen; jag fruktar att han fått vingarne svedda på riktigt allvar. Hade umgänget med er blott och bart varit ett nöje och en vederqvickelse för honom, så hade han inte varit så känslig för -ert omdöme, att han nte kunde låtit öfvertala sig att börja let igen. Tro mig, saken har djupare rötter. Jag förstår nu godt, hvad som förindrat honom. Låt honom vara och öfveremna åt tiden hela brännskadorna. Han vör för öfrigt sjelf hvad han kan. Han lär vara rastlös i sin verksamhet ifrån morgon ill afton, och den svåra sjukligheten i stalen ger honom äfven rikt tillfälle till både själsoch kroppsansträngning., Fru von Wallentin: Det är då verkligen ant, att det är så sjukligt här. Professorn: Ja, och värre tycks det blifva ör hvar dag. Här går såväl tyfus som nerveber och båda hafva antagit den mest orounde karakter. Det är högst nödvändigt att rara mycket försigtig, och jag. förbehåller nig i egenskap af läkare uttryckligen, att en iss fru inställer sina, som ryktet förmäler, äta besök i barackerna och vindsrucklena; ty ler är för närvarande ingen luft, som passar. Ich så skola vi hålla lynnet friskt och slå ort alla missnöjda tankar, hvilket bör gå