Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 2

sitt förakt och sin inbillade likgiltighet föl menskligheten, gick han in på sina sällskaps bröders lättsinniga förslag. I sin fantasi elle rättare i sin genom erfarenheter bittra, kall sinnesstämning, trodde han sig vara i stånt att handla huru som helst emot mensklighe ten; men när utförandet kom, trädde han bättre egentliga menniska fram, och det ä den som jag har lärt känna. Hvad har jaj egentligen med att göra, huru han tänkte oci ämnade emot mig, innan ban sett mig, s snart hans uppförande emot mig, sedai han kommit inom mina dörrar, aldrig va rit annat än en omtänksam och angenän väns? Professorn: Och det är ni säker på, at det varit! Hurn kan ni väl veta, att int fortgående egennyttiga planer legat inväfda lugnet och vänskapen? Ni hör till de natu. rer, som gerna plocka blommor öfverallt och inte vilja se ormen, som ligger dold iblanc dem. Fru v. W.: Tro mig professor, i detta fal ger jag bättre än ni och är fullt säker pi min sak. Doktorn bemödade sig lika lite om att slå an på mig som på min dotter Han var i mitt sällskap alltid fullt naturlig och sann. Och... ja, jag ville säga, att har trifdes väl bär. Han kände sig hemmastade och det gick såsom en solglimt af välbefinnande. upp öfver hans stränga, bleka ansigte när han fick tillbrioga sin afton här. Har har svårt för att närma sig menniskorna, oct det är ett kallt och ödsligt lif kan fört och för. Jag har ondt af att tänka på det der Jag vet, att han ansåg såsom en vederqvickelse till att få komma hit, och denna enda lilla glädje tog jag ifrån honom. Professorn: Men om ni tänker så — och jag vill inte bestrida möjligheten at att ni kar tänka rätt, kan ni ju när som helst gifva