Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 2

skall förklara hvad som tilldragit sig. Han är en underlig sammansättning den der doktorn. Kanske att jag hittills har bedömt honom för strängt. Eru von W.: Det är ej alldeles omöjligt! Hvad är det för märkvärdigheter, som han begått ? rofessorn: Jo, i stället för att lemna in sin ansökan till den här platsen, som man erbjudit honom och som han redan utan betänkligheter förklarat sig gerna vilja antaga, lär han helt plötsligt halva begifvit sig upp till sin mäktige gynnare, baron , och anhållit att befattoingen måtte gifvas åt mig, såsom varande den mest berättigade dertill, och derjemte utbedt sig baronens förord till en liten stadsläkaretjenst uppe i Söderhamn, hvilken han ämnade söka. Baronen lär inte gerna velat samtycka, isynnerhet till det senare, emedan han hör till dem, som anse Kurt för ett riktigt ljus i medicinsk väg; men då Kurt varit envis, hade han fått det såsom han önskat. Det har baron sjelf helt oförstäldt berättat, och det har väckt mycken förvåning; ty Kurt är känd såsom en hänsynslös egoist, och sjelf har jag — oppriktigt sagdt — ansett honom vara en lycksökare utan rättskänsla. Fru v. W.: Ni fioner nu, huru man misstagit sig om hans egentliga väsende. Man har inte vårdat sig om att gifva akt på den fond af guld han bär under sitt sträfva, kalla jernpansar — jag tror att jag sade er det den der ledsamma aftonen, då mnii er välvilja för mig berättade mig så mycket dåtigt om honöm. Professorn (stött): Hvad jag berättade var inte annat än bestämda fakta. Fru v, W.: Jag vet... mina ord inneburo heller ingen sp, Profinsön; O förokrigt trör jag at det