Aftonbladet – 31 maj 1870, sida 3

sta boten för samhällets ekonomiska svaghet torde väl, efter hvad som sedermera hände vara tvifvel underkastadt. Att låta det hel och hållet falla kunde Jaabsek icke efter de rika utsigter, han inför allmogen förbundit med dess seger; men då det kom under be-handNag i Odelsthinget, gaf han det ett så Jjumt försvar och slöt sig med så stor lätthet till ett annat väckt förslag, att saken nu icke skulle undergå vidare behandling; utan hänskjatas till amtförmanskapernas öfvervägande och utlåtande; att hela hans uppträdande kom att få temligen stor likhet med en flykt. Han medgaf, att en tvungen räntefot i det hela stred mot de fria grundsatserna för handel och näringar, för hvilka han alltid — hvilket är fullkomligt sannt — hade kämpat, och att ett konstladt framtvingande af en lägre räntefot rent af skulle vara ett ondt; väl tillade han, att detta onda enligt hans öfvertygelse var det bästa medlet att afbjelpa det andra onda, sjunkåndet af folkets välstånd; men han underlät att bemöta det framställda inkastet, att skälet till detta sjunkande måste sökas på helt andra håll än i räntefotens frigörande; och Hans försvar för förslåget vär, såsom sagdt, i det hela taget så matt, att man måste i hög grad förvånas. öfver, att denne man, hvars tel det eljest sannerligen icke är att öfvergifva de idber, han en gång har satt sig i hufvudet, på detta sätt vågade svikaen sak, som han sjelf många gånär hade: proklamerat såsom den första och en största. Resultatet blef, att man anmodade regeringen att öfversända saken till amtsförmanskapernas begrundånde, ett steg, hvarigenom man hoppades framkalla en alle män diskussion ötver det principiella i fråoch härigenom -befrämja den klarhet i je ekonomiska. grundsanningarnä, som ensam skulle kunna förqsväfva det nu rådande missnöjet genom att visa, att den af Jaabiek föreslagna åtgärden både skulle i och för sig medföra de allvarsammaste olägenheter, den största rubbning i vårt nu etablerade kreditväsen och icke heller träffa det uppställda målet. Etter det sätt, hvarpå Jaabek i thinget hade ställt sig till saken, skulle man ha väntat, att han tillsvidare icke skulle vidröra denta sträng, på hvilken han hade vis sat sig, när det gällde, icke kunna utveckla synnerlig kraft och virtuositet. En tid tycktes det också, som om han ville låta räntefrågan hvila; men på den sista tiden har han åter upptagit henne och det med fördubblad ifver. Valen närma sig nemligen nu; det gäller åter att finna ett agitationsmedel, som kan verka på massan, och hvad kan vara bättre egnadt härtill än löftet om guld och gröna skogar, om lindring i det ekonomiska betrycket genom att, såsom det heter, lägga kapson på kapitalisterna, hvilka genom höga tfäntor utsuga folkets märg. Ni hör man icke mera talas om handelsoch näringsfrihet, och ordandet om att en nedsättning af räntefoten -skulle vara. ett ondt har förstummats; nu proklamerar Jaabek med en frimodighet, som om man icke endast behöfde taga hans egna yttranden i odelsthinget och slå hönom om munnen med; i sin Folketidende, att hvar och -en, som väljes i amten, bör derförinnan affordras en förklaring, att han skall rösta för 4 procent för fasta och 5 procent för korta lån; hvarom icke bör han ovilkorligt förkastas, vore han hvem som helst, till .och med :om han vore en höfding för öfrigt; så stor, så vigtig är denna sak för landet. Orden or Höftdingen äro tydligen adresserade till J. Sverdrup såsom en admonition, att alla åror skola läggas ut för att förhindra hans återval, om han icke i denna punkt sluter sig till det Jaabekska programmet. Admonitionen skall emellertid knappt ha den åsyftade verkan; ty ehuru Sverdrup år 1857 röstade mot den då beslutna frigörelsen af räntefoten, måste det dock stå klart för honom lika visst. som. för de många andra, söm finna brister i våre penningoch kreditförhållanden, ätt detta är någonting, som nu ieke kan ändras eller rättas genom en lagparagraf sådan som den föreslagna, ) (Forts.) CNEKEURISESY SOPRAN: