Aftonbladet – 31 maj 1870, sida 3

och Hasle, . RASEN Reaktionära sträfranden i Norge i fråga om räntans frihet: (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 12 Maj. Hvarje år vid midsommartiden sammanträda amtsformandskaberne., de bela amtet omfattande kommunala representationer, som, bestående af ordförandena i amtförmanskaperna samt vederbörande amtmän och fogdar, ha till åliggande att bestämma amtets komunala budget. I allmänhet barrådpögplagarna ji dessa församlingar en mycket. tredlig kavakter; ja jag tror till och med, att det i det hela taget är högst få saker, som föranleda någon allmän diskussion. I år skall efter all sannolikhet ett undantag komma att ske i detta afseende; och de polemiska debatter, som med säkerhet kunna emotses, skola komma att fylla amtsförmanskapernas sessionssalar med en talrik åhörareskara och omgifva sammankonisterna med en parlamentarisk glans; utan töregående exempel. . En fråga! har nemligen blifvit framlagd för dem — väl icke tilt afgörunde, inen till diskussion och. afgifvande af opinionsyttringar — hvilken under de senaste åren har blifvit afbandlad i Hela Norges land med : en ifver, som knappt något af de ärenden af politisk karakter och betydelse, som under samma tid stått på dagordningen, förmått väcka — med ett ord räntetotsfrågan. Räntefotensnedsättning är det af hundrade sinom hundrade Oppre ade fältropet för det s. k. Jaabekska eller bondevänspartiet. För senaste storthing framlades nemligen af Jaabek ett förslag, som gick ut på, att den i lag bestämda räatefoten för längre fasta lån, isynterhet när dessa voro betryggade genöm aren i. fast egendom, skulle nedsättas från 5: till 4 procent; att den nuvarande fria räntan för skuldebref, i hvilka betalningstiden icke är bestämd längre än sex månader från utgifningsdagen, skulle bestämmas. till 5 proc., att insättningsräntan i sparbanker skulle nedsättasfrån maximum af 6 till 4 proc., och att öfverträdelser af ockerlagstiftningen åter skulle bli föremål för oblandad allmän åtalan, hvaremot de nu blott åtalas, då det af den förorättade fördras. Vid förslaget voro bifogade förklaringar från en mängd bondevänsföreningar, som rekommenderade det till antagande af samma skäl som det, motionären stödde sig på, härledande det allmänna nedgående i folkets välstånd, som. enligt hans förmenande hade egt rum under det senaste årtiondet, från den förändring i räntefoten, som genom lagen af den 12 Okt. 1857 vidtogs: ; För att förstå omfånget af denna förändring, är det nödvändigt att meddela några upplysningar. om det fordna förhållandet. 5edan räntefoten, som förut hade varit högre, genom Kristian V:s lag blifvit bestämd till 6 på 100 om äret, blef den redan genom en förordning af 1695 nedsatt till 5 procent och 1767 till 4 procent. Efter en förhöjning af kort varaktighet år 1771 till 5 procent blef den detsföljande året åter nedsatt till det förra maximum, 4 proc., hvilket förblef oförändradt ända till 1813, då räntefoten för skuldebref lydande påsilfvervärde fortfarande bestämdes till 4 procent, hvaremot för förbindelser 1ydande på nominelt värde kreditoren fick rättighet att taga 5 procent. Genom lagen om penningväsendet den 14 Juni 1816 faststäldes den allmänna räntefoten vid skuldförskrifningar, som icke voro vexelobligationer, till 4 procent om året, och denna räntefot för fasta lån eller-den s. k. laga räntan blef derefter stående vid denna gräns; tilldess den genom lagen af-1857 steg till 5 procent. Hvad skuldebref på kort sigt angår, så tilläts det genom en förordning af 1731 att på vexelobligationer taga 6 procent i ränta, hvilken föreskrift blef npptagen i lagen af år 1816, dock så att räntan der fastställdes till 5 procent. Genom 1839 års stämpelpapperslag blef rättigheten att taga 5 procent årlig ränta utsträckt att gälla för alla skuldebref utan afseende på benämningen, om blott betalningstiden icke var bestämd aflägsnäre än 3 månader från utgifningsdagenGenom entag afär 1842 utsträcktes åter detta stadgande derhän, att räntefoten blef helt och hållet fri för alla de der omnämnda skuldebrefven, så fråmt de icke voro betryggade genom pant i fast egendom och betalningstiden icke var utsatt afVART än 6 månader från utgifningsdagen. en så kom år 1851 en lag, som för: de skuldebref, hvilka enligt lagen af 1842 hade fri räntefot, bestämde räntans maximum till 6 procent. Genom, den förbemälda, nu gällande räntelagen af 1857 har det år 1842 fastställda förhållandet återinförts, i det att den i lagen af 1851 uppställda gränsen, 6 procent, för dessa skuldebrefs räntefot upphäfts och räntefoten åter gjorts fri. Förslaget att återinföra det gamla förhållandet blef, såsom nämndes, framlagdt inför senaste storthing. Huruvida motionären sjelf trodde på möjligheten att få det genomdrifvet och att det verkligen — förutsatt att det Häte realisera sig — kunde erbjuda den bä